Nä, usch. Det här är inte alls upplyftande. Det är tungt, vemodigt och inte särskilt hoppfullt. Alls. Men. Det berör, erkänner jag lite motvilligt efter 90 minuter Melissa Horn.
Det där välpolerade som många singer/songwriters har, tenderar ofta bli ganska långtråkigt. En mysig gitarr, en fin stämma och så skjuts in i en slags fluffig grotta. Inför en absolut fullsatt publik, står det klart ganska snabbt att Melissa Horn är allt det där. Fast lite bättre.
Varenda liten ton den här kvällen är friserad. De två gitarristerna (varav den ena är Ola Gustafsson, Luleåson, Duo nöje-krönikör samt producent till Melissa Horns tre senaste plattor) har visserligen fem-sex gitarrer var och den musikaliska nivån är skyhög. Men jag ser det där fluffet komma smygande.
Så plötsligt vänder det. Och blir så där. Tungt och vemodigt. Och jäkligt fint. Det är liksom svårt att värja sig för det Melissa Horn sjunger.
Inte heller visar hon sig vara så där vän som hon ibland framställs. Stundtals blir det hela en aning introvert, framför allt när hon står lite handfallen utan gitarr när sången gör ett uppehåll. Men i mellansnacken blommar hon upp och ibland, ibland tar hon i, visar kraft och gör mig glad. En glädje som dock oftast avbryts i ett slags antiklimax. Här är det inte riktigt meningen att brista ut i allt en har.
Precis innan konserten får jag ett sms. Det är en uppmaning. "Äh tänk inte så mycket och bara njut" står det. Och mitt i allt det där snygga – med backdropsbyten och blinkade lampor i taket – känns det ändå mest härligt att sitta där i grottan och vara lite ledsen.