I Riksteaterns uppsättning av Sara Lidmans debutroman "Tjärdalen" som spelades i Christinasalen på Stora Nolia i Piteå bjuds publiken in att delta i det kollektivet. Det resulterar i att ingen kommer undan de moraliska dilemman som byborna i den fiktiva byn Ecksträsk utsätts för.
Själva handlingen är trogen sin förlaga. I byn sker ett illdåd och byborna tvingas ta ställning till frågor om medmänniskors värde. Men pjäsens utformning bryter av genom att ta ett modernt, popkulturellt och experimentellt uttryck.
Sara Lidman själv har fått en karaktär och spelas av Andrea Björkholm. Hon gör en lättsam tolkning av författaren och fungerar som en röd tråd genom föreställningen. En förklarande figur som inledningsvis är så övertydlig i sitt redovisande att det blir komiskt. Det är avväpnande och publiken dras med in.
Sedan startar musiken. Dess funktion i sammanhanget är att föra berättelsen vidare, binda ihop och presentera den övergripande tematiken. Det är finstämd musik med vackra textrader. ”Vanligt folk är det bästa i en vanlig by” sjunger skådespelarna i mitten av pjäsen. I Ecksträsk har byborna sin bestämda plats och funktion och vikten ligger på vad de kan bidra till. Petrus är den man går till om det blir något problem med kalvningen eller om byborna har ett dilemma som måste lösas. För den som avviker från normen får den här samhällssynen ödesstigna konsekvenser.
Snart presenteras de tunga frågorna. Vilka har ett värde i ett samhälle? Den sjuke? Den som stjäl och begår ”illdåd”? Den framgångsrike som utnyttjar andras olycka? Och vi i publiken slipper inte undan. Vi får den direkta fråga, vad skulle vi ha gjort i bybornas ställe? Det är nu parallellerna till dagens samhällsklimat blir tydliga.
I pjäsen har de utsatta ingen röst. Jonas som begår illdådet att förstöra Nils tjärdal har inte någon roll och när han till slut tar fysisk form har han inte möjlighet att prata för sig. I stället pratas det om honom. Hur han är och hur han beter sig. Och så är det i samhället än i dag. De utsatta, de som vi misstror och inte är välkomna – de pratar vi om och inte med.
Riksteaterns uppsättning av "Tjärdalen" är ung, otraditionell och gränsöverskridande. Men det är tydligt att frågeställningarna som var viktiga för 60 år sedan är lika relevanta än i dag. Även fast samhället är mer individualistiskt finns det kollektiva och uteslutande tankemönstret kvar.
Fotnot: spelas även i Kiruna 5 oktober och Haparanda 7 oktober