Vad vill han, egentligen?

Don DeLillos nya roman ”Noll K”, är en förbryllande skapelse som inte lyckas i något av sina uppsåt.

Kantig romankonstruktion.  Don DeLillo verkar inte veta vad han vill med sin roman "Noll K", menar Kurirens recensent Jan-Olov Nyström.

Kantig romankonstruktion. Don DeLillo verkar inte veta vad han vill med sin roman "Noll K", menar Kurirens recensent Jan-Olov Nyström.

Foto: Getty Images

Recension2016-10-26 06:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Den är alltså varken roman eller tankebok, varken tidlöst drama eller tidsbunden samtidsbild. Utan något litet av alltsammans, en kantig sammanställning som sätter hans ständiga nobelprispotential i fullständigt töcken och ger upprättelse åt Horace Engdahls omdöme om amerikansk litteraturs inskränkthet.

DeLillos roman är science fiction om möjligheten att skaffa sig evigt liv med hjälp av högteknologisk nedfrysning. En verksamhet som pågår i en jätteanläggning någonstans i den centralasiatiska övergivenheten och finansieras gudvethur och naturligtvis är avsedd att penetrera djupexistentiella frågor om liv, mening, kärlek. Dock inte döden, den avskaffas ju av denna krystade kombination av frysboxar och nanoteknik. Till den underjordiska anläggningen kommer Ross och hans son Jeffrey tillsammans med Ross döende hustru Artis. Där visar jätteskärmar på världens våldsamma dödande i krig och konflikter. Men i övrigt är döden en kulturell konstruktion. Säger man väluppfostrat och postmodernt och inte så lite ansträngt. Ross är både rik och framgångsrik och ser sin förlängningen av sin makt ända in i evighetens fulländning, sonen är tvivlande ur någon slags bokstavskombinations vinkel och hustrun är en döende älva, tidigare dock arkeolog. Och själva tanken att framtidens släkte vore uppväckta företagsledare är förstås djupt skrämmande.

Med ett lättare och mer lekfullt anslag (jag tänker Lars Gustafsson) kunde anläggningen där i öknen visst ha tjänat som bakgrund till filosofins evighetsfrågor, så sker ju på ett roande sätt hos många sf-författare, Stanislaw Lem exempelvis. Men DeLillo stampar sönder varje filosofisk tuva med sin osköna, orytmiska och hårda prosa, med sin alltför synliga konstruktion, med sin oförmåga att hålla en berättande konsekvens genom berättelsen. Kort sagt verkar han inte riktigt veta vad han vill. Gud, människa, liv, död, humanism, teknologi, känsla, förnuft. Alla möjliga motsatspar presenteras, men dunstar därefter bort i ökensanden. Allt finns upplagt, ingenting har någon riktig betydelse.

Och innan romanen tar slut hinner Ross vackla i sitt heroiska beslut att följa Artis in i sitt konserverade tillstånd, Jeffrey hinner med att avstå en lönande anställning i någon av faderns jätteföretag och Ross hinner ändra sig och resa till kryoanläggningen igen. Där han äntligen läggs på is, vilket nog hade varit en ganska rimlig lösning även för denna roman.

Litteratur