Av en helt nutida varelse i storstadskulturens mångfald av tvingade mångfald. En kvinna bosatt vid Vanadisplan, en medelklassens dotter som silas genom samtidens alla filter. I konsumtion, existens, tänkande och arbete. I denna storstadskultur som ter sig alltmer främmande utanför enklaverna i sin lätt hysteriska bekymmersfullhet kring livsvanor och normer.
Hon lever fram sin dagar där runt kvarteren eller våndas helt stilla i sin lägenhet. Hon relaterar sin uppväxt, sina kärlekar, den alltid lika besvärande sexualiteten och ett antal misslyckade förhållanden. Tänker på föräldrarna. Hon arbetar litterärt, tvättar manus och hjälper fram böcker till lyckliga födslar. Och våndas ända in i tragedin över sin egen möjlighet till abort. Ingen lycklig människa, mätt, men inte tillfreds.
Texten är lyriskt känslig, men ingen dikt omgjord till prosa. På många sätt är det en rasande och romantisk skildring, påfallande omodern trots alla pricksäkra tidsmarkörer - innerstadsreplikerna om barnvagnsmodellers för och nackdelar (på starkt trafikerade gator) mellan två unga mammor är obetalbar. Högstämd i sin inre diskussion om makt, frihet, kroppslighet och död och med en rytm av de ständigt inflikade raderna om bortgångna människor, tidningsraderna från familjesidan, det enda säkra. Gammelmodig i sin stränghet, sin rannsakan av möjligheter och vanmakt, alldeles särskilt ställd inför allvaret i frågan – föda eller icke föda?
Ett kvinnoporträtt fångat i en livssituation där ytans högglans inte orkar dölja djupens svärta. Ett kärleksporträtt där kärleken aldrig står ensam och stark utan ständigt i sällskap av bitterheten, bedrägerierna och lögnen.