Nu sällar sig Elisabeth Rynell till skildrarna av framtidens förfall med den både ömsinta och oändligt sorgsna romanen ”Moll”.
Den rör sig i ett Sverige med ganska svaga konturer, men människor deporteras från huvudstaden, penningmakten härskar mer än någonsin och glesbygden verkar som övergivnast. Utom av enstaka vresindivider som tycks kunna växa i vilken jord som helst. Som överlever trots allt och som huvudpersonen Moll träffar på när hon flyr från busstransporten till uppsamlingslägret. Varande onödig eller i vägen eller olönsam, inte riktigt klart vilket. Hon vandrar och vandrar, men mer fridsamt än vandrarna i Jerker Virdborgs nyss publicerade roman.
Moll går nämligen rakt ut i minnena av sitt tidigare liv som landsbygdsvarelse, jag skrev så när landsbygdstroende. Dystopin förmäler sig med utopin, den gröna drömmens dagar återvänder och hon går mot byn där livet en gång lät sig levas, med småskalighet, getter, äpplen, enkel odling, handfast vardag. Där lyckan var att göra ost och syta getter, torka äpplen och köra hem hö, känna dofterna och vindarna, skogens meningar och vanlig fågelsång. Rynell har vandrat förr i sina romaner och många av spåren känns igen.
Nu faller allt samman av samhällets stora ordningar och det nära livet långt bortom urbaniteten framstår än en gång som alternativet. Moll finner de enstaka vresiga i en ödslig by och lever bland dem ett tag innan hon går vidare. Rynell lyckas beskriva småskalighetens vardag utan att det blir parodiskt, dialogen haltar men känslorna hamnar rätt. Livskänslorna nära mark och djur och kvällsdimmor och morgonbris. Eller just känslan i att knåda ost.
Men det som verkligen griper är Rynells förmåga att skildra sorg. Molls saknad över maken Ari är både magnifik och intim, den är en rörelse genom tiden, en utsträckning, en vilja. Det är den rörelse hon själv följer genom det tomma landskapet på väg mot det grå huset i byn Hornarv där de levde en gång.
I en inte helt övertygande dystopi är det sorgesången som har klang och stannar kvar, i en ganska konstruerad komposition är det de enstaka scenerna ur förflutenheten och ur minnet som verkar osökta, äkta. Som onödiggör den samhälleliga ramen genom att ställa existensens större villkor framför samhället oreda. Det senare alltid en evig pina, oavsett tid.