Jag läser på om övertoner: ”Starka och mörka övertoner ger en mjuk och fyllig klang, medan ljusa övertoner gör klangen skarp och genomträngande”.
Övertonerna i Lindqvists texter är också både mörka och ljusa, skämt och allvar, sorg och glädje växlar i de korta berättelserna och sagorna. Dominerande teman är musik och musiker och porträtt av färgstarka krumelurer från Malmfälten.
Somliga berättelser är förankrade i verkligheten medan andra är skruvade åt det fantastiska hållet. Till den senare kategorin hör ”Tidssprånget”, en underfundig historia och bokens bästa och längsta novell, som handlar om en man som heter Svante, men som inte är identisk med författaren.
Den här norrbottningen är en kuschad och mobbad typ, som åker med på en grabbig jobbresa från Stockholm till Riksgränsen och som får reda på att han ska bli av med sitt jobb. När man lämnat Kiruna och närmar sig hans hemtrakter, faller han av tåget och hamnar med sina skidor i den djupa snön. Fallet fungerar som ”dörren” till det fantastiska och han förflyttas bakåt i tiden. Han träffar sin älskade mormor som skickar iväg honom till en kvinna i en kåta som har märkliga ting att förmedla.
Hon säger att han levt i det förflutna och åsidosatt framtiden. Han får också reda på när han ska dö. Och nu börjar han leva på riktigt. Hur det slutar ska inte avslöjas, men budskapet är ungefär detsamma som i boken Predikaren i Bibeln: lev ditt liv helt och fullt, snart tar det slut.
Ibland hör man ironiska övertoner som i ”En julsaga om den breda vägen”. Gamle missionsvännen Halvard är ensam kvar i byn och vårdar det gamla kapellet ömt. Men så kommer ett brev på uppstyltad svenska från Vägverket. Vägen ska breddas och kapellet rivas. Men julsagor bör sluta lyckligt...
Boken avslutas med tio miniessäer som Lindqvist kallar ”Fragment”. Det är personliga texter som handlar om Svante själv. Han skriver om sin 100-åriga far och andra släktingar, om hur det känns att mista sina föräldrar och plötsligt vara äldst. När fadern gått bort kör Svante omkring i hans gamla Saab. ”Bilen har varit en minnesnyckel till det mycket lyckliga liv jag levt med mina föräldrar.”
I en intervju läser jag att Svante kommer att skriva en bok om sin far. Dessutom håller han på med en roman.
Den här boken är ett potpurri av olika små musikaliska historier, en liten vacker volym med akvareller av Peter Sundström och Dagmar Lindqvist på omslaget. Men det känns som det är dags för en längre sammanhängande berättelse, kanske en hel symfoni.