Susanne Fransson Kane som har sina rötter i Kalix, bor numera i Stockholm. Hon fick sin utbildning till grafisk formgivare vid Parsons School of design i New York. Efter att ha arbetat i 12 år i reklambranschen har hon börjat tänka i andra banor och tagit itu med det måleri som funnits som ett inre behov genom livet.
Utställningen på Galleri Lejon i Kalix omfattar fjorton bilder utförda i olja på akrylgrund i kammarformat. En del av bilderna är kombinerade med inklistrade collage. Måleriet är informellt, spontant och abstrakt, i USA där hon haft sin utbildning brukar det måleriet kallas abstrakt expressionism ett paraplybegrepp som svepande omfattar det mesta av den ickeföreställande konsten, allt från Jackson Pollock till Mark Rothko.
Det är förvisso lite missvisande att tala om ickeföreställande konst, eftersom det målade representerar, eller föreställer, inget annat än sig självt. Färg och form i kombination kan ju vara gott nog.
Susanne Fransson Kane dras mer åt Pollockhållet i sitt uttryck. Hennes målningar är spontana attacker i breda svep över ett grundinslag på dukarna. Det stänker och fräser i de breda penseldragen, det rinner och droppar.
Under slutet av 1970-talet sparkade Italienskt transavantgarde och tyskt Neue Wilde liv i neoexpressionismen. Under 1980-talet spillde detta över till ett nyväckt intresse i svenskt konstliv för det materiella i måleriet. Uttrycksförmågan i färgen som materia, som textur, dess sensuella plasticitet, återupptäcktes än en gång.
Det är i den väckelserörelsens bakvatten Susanne Fransson Kane gått ner sig. En modernism som mestadels går på tomgång och som blivit oförarglig mainstream. Att döma av den här utställningen levererar hon tvivelsutan ett för genren kompetent, men dessvärre opersonligt, måleri som kan pryda vilket hotellrum som helst i världen men det räcker inte riktigt för att kicka igång mig.