Vi sitter runt den ovala scenen. Den rymmer ovanligt mycket rekvisita för den här typen av spelplats. Det är trångt och intimt, ingen plats för utvikta mansben, och det är förstås exakt därför Eliasson skapat rummet så.
Vi befinner oss i en liten lägenhet. Där finns Lennart som blivit lämnad av sin tjej och sambo, ett hårt slag som han verkar ha svårt att hämta sig från. Lennart gillar att ha det prydligt omkring sig och figuriner i porslin. In till Lennart flyttar Jonas för att dela hyra och vardag. Han är en samtidskille som famlar efter vad han ska göra med sitt liv, men oftast rätt nöjd ändå.
Lennart och Jonas visar sig ha stor glädje av varandra som kompisar, vänner eller bara som ett mänskligt väsen i hemmet. Och som ovänner. Alla som delat hem med känner igen vad olika behov och prioriteringar av ordning, handlingslistor och sömn kan åstadkomma.
Killarna visar sig prata om allt. De hjälper varandra, de är stora och små om vartannat. Här finns inte ens en kamp om rangordning. Under eftersnacket kallar regissören Johanna Salander det för en kvinnlig praktik. En annan deltagare bekräftar: javisst, så här kan manlig vänskap se ut idag i Luleå.
Det är dock en så pass ovanlig berättelse att det är lätt att tvivla på om den är sann. Något som säger mycket om hur manusförfattare tvingar sig till schablonmässiga könsroller för att vi ska förstå. Ja, ibland är det som om historierna bygger på könsrollerna - utan dem skulle det helt enkelt inte finnas något att berätta.
Det är förstås också bekvämt med roller. ”Ja, se karlar” är inte en replik från 1930-talet om nu någon man trodde det. Det är det lilla pysslet kvinnor håller på med som också behåller strukturer. När män inte bullrar bredbent och är uppmärksamma på andra människor än de män som kan bekräfta deras roll i mansflocken, eller när kvinnor inte döljer sina kunskaper och åsikter bakom ett skratt blir det helt enkelt lite rörigt, kanske farligt.
I ”Killarna” utforskar Stefan Andersson och Emil Grudemo El Hayek de här kroppsspråken. De balanserar skickligt mellan de för män ovanliga sätten att röra sig på och de vanliga ”manliga”. På något vis utjämnar det i sig skillnaden mellan könen. Det är stort och tänkvärt.
Ändå blir det lite väl pratigt. Mer kropp än knopp skulle höja föreställningen ytterligare, för det är likafullt genom det subtila vi blir mest oroade och utmanade när vi uppfattar att någon bryter mot norm och det förväntade.