Teater
Marsvinsnätter
Norrbottensteatern, Luleå, urpremiär 11 mars
Av: Christina Herrström
Regi och scenografi: Sara Giese
Medverkande: Nora Bredefeldt, Derek Cespedes Barrientos, Ivar Forsling, Kristine Gulbrandsen, Jonas Hellman Driessen, Erik Kaa Hedberg, Minttu Mustakallio och Maja Runeberg.
Mask/peruk: Isabel Löfgren Roberts
Kostym: Liv Pettersson
Musik: Min stora sorg/Ann-Sofie Lundin
Koreografi: Jenny Schinkler
Ljuddesign/ljudteknik: Arnaud Spicq.
Men hos Christina Herrström är det också synd om gudarna. I ”Marsvinsnätter” är det nu kanske inte riktigt en gud, utan ett mytiskt väsen; den jagade och trånande kentauren Ken Nessos, spelad av Ivar Forsling. Enligt myten kan kentaurens blod väcka kärleken hos kvinnorna, men också död för den som får blodet på sig. En dag landar Ken Nessos i Alvildes kök. Där har tiden frusit och där längtar kvinnorna efter kärlek och lust. Det är knäppt och nu skruvas tankarna ett extra varv.
Sara Giese svarar inte bara för en trygg regi utan också för scenografin som på ett lite grått och vardagligt sätt blir en del av ensemblen. Pjäsen utspelar sig i en vanlig lägenhet – men med ett superblankt, svart golv som också är ett slags slukhål för känslor. I huset finns några få möbler, ett kök, en marsvinsbur och en röd, glödande dörr som inte får öppnas. Där bor sjuksköterskan Alvilde med sina två barn och maken Torkel. Väninnan Gabrielle, Kristine Gulbrandsen, vars komiska förmåga här blandas med övergivenhetens sorg, och hennes bäbis Bubben hänger också rätt ofta i köket. Liksom Alvildes mamma Isolde, Maja Runeberg, som kladdats fast av livsuppgiften ”omsorg” och pappa, Erik Kaa Hedberg i rollen som den stillastående och förgubbade versionen av en ”morfar som sitter i ett hörn”. Och marsvinen då? Ja de får bära det mesta av familjens frustration.
Alvilde, utmärkt gestaltad av Minttu Mustakallio, förkroppsligar vad som händer den som försökt vara snäll, glad och alla till lags. Nu har hon blivit luddig och flytande, en vardagsmaskin som upprepar samma fraser och av kreativiteten har det mest blivit måsten.
Om nu rummet är detsamma så rör sig däremot tiden, samtidigt som mycket står stilla. Gabrielles bäbis växer inte. Det gör däremot Alvildes och Torkels barn. Barnen, som sägs sättas i centrum, verkar dock mest vara till för att det så ska vara. En otacksam uppgift för Nora Bredefeldt och Derek Cespedes Barrientos då deras karaktärer egentligen inte utvecklas.
Något måste också sägas om Torkel, Jonas Hellman Driessen, pjäsens mest allvarsamma person, och liksom den andra sidan av Alvilde. Hon är den stressade och hela tiden till för någon annan. Han är den utmattade. Allt han numera vill är att ha kontroll över tiden, ha ordning och sex. Det svarta golvet ska vara svart. Punkt. Inget grus och inga dumpade jackor. Den ömhet han längtar efter har han gett upp.
Men förlossning finns. I en mycket vacker scen ger Torkel fan … I gummidräkt, grodfötter och snorkel simmar han bort i det svarta, omslutande havet. Och sen öppnar Alvilde den röda dörren. Där finns flickan. Hon som var fri och lekfull. Inte var väl det så farligt?
Urpremiären av ”Marsvinsnätter” sker i Norrbotten i mars när kvällarna blånar och rymden är hög. En perfekt plats för de eftertankar pjäsen öppnar för.