Litteratur
Uniformen berättar
Mikael Hoffsten
Sveriges Släktforskarförbund
Själv svarar han nej på denna fråga. Genom att bära en uniform kände individer en större gemenskap, den bidrog till en vi-känsla. Wolke skriver också att uniformen hade och har en viktig uppgift eftersom den skiljer olika yrkesgrupper åt, till exempel parkeringsvakter, tågpersonal, busschaufförer, frälsningssoldater och militärer. Den kan också visa vilka befogenheter som en person har.
Uniformen har kanske främst förknippats med militärer. I de städer där det fanns regementen kryllade det förr av soldater på kvällarna, som bar uniformer under tjänstgöringen. Det kunde vara värnpliktiga i arméns, marinens eller flygvapnets uniformer. Soldaterna var närvarande i vardagen på ett helt annat sätt än i dag, skriver författaren till boken ”Uniformen berättar” Mikael Hoffsten. Han skriver vidare att fokus i boken är inriktat på svenska försvarets uniformer från 1860 till 1960. Den var viktig eftersom den skulle åtskilja militärer från varandra. Var det en menig soldat eller var det ett befäl, till exempel en fanjunkare eller en överste? Uniformen berättade också vilket truppslag personen tillhörde.
Under århundraden har uniformen haft flera olika syften. Långt tillbaka i tiden skulle soldaten synas på långt håll och imponera på motståndaren. Uniformerna var därför sydda i ett modernt snitt och färgglada, något som man trodde påverkade motståndaren psykologiskt. Eftersom vapnen var dåliga och sikten inte den bästa på grund av krutrök, träffade motståndaren sällan sitt mål.
I slutet av 1800-talet när industrialismen kom gick utvecklingen snabbt. Bättre skjutvapen och det nya röksvaga krutet medförde att sikten blev bättre. Att synas på långt håll blev nu livsfarligt. Uniformerna byttes ut till mera grått och grönt. 1959 introducerades den olivgröna färgen och fyra decennier senare följdes den av kamouflagefärgade.
Länge bar befäl och soldater samma uniform både i tjänst och under ledighet. 1952 presenterade försvaret en särskild permissionsuniform (modell/1952) som skulle bäras på ledigheten. Åtta år senare ersattes den av modell 1960. När försvaret 1974 införde ständig nattpermission för alla värnpliktiga tog man bort uniformstvånget. Detta gjorde också att försvaret ”försvann ur stadsbilden”. Alla värnpliktiga gick i civila kläder på fritiden.
I boken ”Uniformen berättar” skriver Hoffsten också om Värnplikt i Sverige, Beredskapsåren, Sveriges lottakår, Hemvärnet och Musik i krigsmakten, men också om lite udda saker som Bytesbilder och Uniformen på film.
Kapitlet ”Värnplikt i Sverige” handlar om att allmän värnplikt infördes 1901, vilket bland annat innebar att soldaten skulle bo i kaserner istället för i tält och att värnpliktstiden för de flesta utökades till 240 dagar, inklusive repetitionsövningar. Alla skulle också utbildas av fast anställda officerare. När det kalla kriget tog slut i början av 1990-talet var det färre som behövde göra värnplikten. Bara 5000 män inkallades år 2010. Värnpliktsutbildningen ersattes 2009 av ett yrkesförsvar, men 2017 återupptogs den eftersom det fanns en ny hotbild. För att förstärka yrkesarmén kallas idag cirka 4000 män och kvinnor in för utbildning.
I slutet av 1800-talet var det populärt att gå till en fotograf och fotograferas vid officersexamen eller vid avslutad värnplikt. Dessa bilder bytte man sedan med varandra och de blev ett minne för livet, eftersom det stod namn och årtal på framsidan. Bytesbilderna har använts många gånger vid till exempel släktforskning.
Att visa upp uniformer på film i bland annat så kallade militärfarser, blev mycket populärt under 1930 – 1950-talet. Populära rollfigurer var till exempel 91:an Karlsson och Soldat Bom (Nils Poppe). Här visades många olika uniformer som användes i det svenska försvaret.
I boken ”Uniformen berättar” tas det mesta upp om svenska uniformer under hundra år. Många läsare kommer säkert att känna igen den uniform man själv bar under sin värnpliktstid eller som anställd inom försvaret. Boken är en guldgruva för släktforskare, eftersom de flesta familjer på ett eller annat sätt har koppling till någon som burit en uniform.
Eftersom det är ovanligt att se militära uniformer i det offentliga rummet i dag, så är boken ett hjälpmedel för den som vill veta mera om detta. I slutet av boken finns det tips på militära museer i Sverige och också ordförklaringar från attila till ägiljett.