Tidskrift
Provins
Ett nummer som karaktäriseras av ett sympatiskt tilltal, en varm ton och en frånvaro av den lite långsökta intellektualism som oftast marterar tidskriften.
En lång rad debutanter släpps in med dikter och andra texter, det blir då som att möta en begåvad skolklass, ibland lite överdimensionerade gester, men alltid en brinnande vilja, en otålighet inför sakernas tillstånd, inför den egna förmågan att koppla samman värld och identitet. Allra bäst är att tilltalet är så öppet och oprogrammerat, alla möjligheter står fortfarande till buds. Det är väldigt tilltalande och ibland också rörande. Några namn är Mirja Flodin med en mästerlig kortnovell om gammpojkens försoning eller Alva Danielssons vemodiga reflektion om naturen runt några skogstjärnar eller Zackarias Bergsteinssons prosalyriska stycke ”Bara lite jord”, ett slags koncentrat av ekologisk tvekan.
Den tyngsta repliken om vattenkraftens följder för den dränkte finns i Oscar Sedholms bidrag ”Gieregen nuelesne – Under jorden”. Det är hans mormor som pekar ner i djupet där de färdas på kraftverksdammens vatten och säger, precis som man gör när man kör förbi ett barndomshem, men knappast ovanpå en sjö: Här nere kom min mamma ifrån.
Numrets höjdpunkt är också numrets konstnär, Ludvig Sjödin från Luleå, ett fenomen som går att placera någonstans i trakterna mellan Karin Mamma Andersson och Sara-Vide Ericson. Jo, den andra höjdpunkten är Katarina Kieris känsliga och essäistiska omläsning av Anna Rönnqvist, den bortglömda kvinnoförfattaren som vore värd en rejäl omtryckning.