Musik
H-moll mässan av J S Bach
Medverkande: Svenska Barockorkestern, Vocal Art och Erik Westbergs Vokalensemble
Dirigent: Erik Westberg
Solister: Ingela Bohlin, Anna Zander Sand, Johan Christensson, Jakob Bloch Jespersen
Inspelad live 2013 i Studio Acusticums stora sal
En galleria fullt av stämningar, nyanser och känslor. Nu presenterar Studio Acusticum Records verket i en vinylutgåva (inkl cd) från 2013 med Erik Westbergs Vokalensemble, Svenska Barockorkestern samt norska Vocal Art.
”Den femte evangelisten” har han kallats, lutheranen Bach som skrev en katolsk mässa med en blandning av kantater och sekulär musik. Människan var Guds tjänande hand, så som tiden bjöd. Från 1723 till 1749 arbetade han på sin mässa, ett av den klassiska musikens portalverk. Men det är samtidigt en sanning med modifikation. I 1700-talets musikbransch var begreppet upphovsrätt rätt flytande. Man lånade och återbrukade musiken lite som det passade. Och Bach lånade mest av sig själv, skrev till och skrev om för olika ändamål. Alltså består H-moll mässan av en samling kantater och melodier som tidigare framförts i Köthen eller i Thomaskyrkan i Leipzig där han verkade som kantor fram till sin död. I färdigt skick hörde han själv aldrig sitt verk – uruppförandet kom först 1828.
Verket inleds pang på – inget orkesterförspel utan ”Kyrie eleison” (Herre förbarma dig) direkt på. Och det råder en flödande fantasi, intensiv rytmik, suveränt behärskad polyfoni när den femstämmiga kören sjunger ut i det följande ”Gloria in excelsius Deo”. Mycket vackrare kan det inte bli. H-moll mässan (som inte alls går särskilt mycket i h-moll, namnet lär istället handla om Hohe – alltså ”hög” mässa) skulle enkelt kunna sammanfattas som en hyllning till Gud, alltings herre och skapare. Rent musikaliskt varvas fyr- och upp till åttastämmiga köravsnitt, delvis av jubelkaraktär, med lågmälda arior som exempelvis den smeksamt vackra ”Qui sedes ad dextram Patris” för kontraalt och oboe, eller ”Agnus Dei” där två violiner kompletterar alten. Sammantaget en samspelt produktion i balansen mellan det sångliga och orkestrala. Fina soloinsatser, vackert tryck i kören. Ty det ska gudarna veta, Bach är inte lättsjungen.
Man kan bli religiös för mindre funderade en gång min salig moster högt efter att ha lyssnat på ett stycke av den store Bach. Johann Sebastian, förklarade hon, kan inte ha skrivit det han skrev utan att vara troende. En tanke som malt i mig genom åren. När jag nu lyssnar till denna fina tappning av H-moll mässan tänker jag: Ateist, agnostiker eller troende kan kvitta. Bach träffar oss mitt i nyllet.