Det kan ju lika gärna röra sig om en böjningsform av verbet ”förlåta”. I så fall kunde titeln lika gärna stavas ”förhinder”.
Förlåtelse är inte det som präglar de två systrarna Ellen och Maria när de samlas för att städa ut pappans hus efter hans död. De kommer inte till något avslut, de färdas ensligt längs sina utlagda spår och kan aldrig växla över till varandras.
Det är romanens särmärke, två syskon som fortsätter sin konst att undvika varandra även när de träffas och i detta – en romanteknik som undviker att berätta om sitt egentliga ämne, som riktar undan blicken istället för att fästa den.
Det är skickligt, det fungerar, men är också korsetterat, återhållet med en kraft som skriker tyst. Den lite stolpiga berättarstilen (Ellen säger, Maria säger etc) skapar en kugghjulsmekanik som är effektiv men också distanserande. Agnes Lidbeck är sannerligen ingen som bjuder in läsaren, hon skalar skikt efter skikt men lökens kärna får läsaren själv frilägga.
Kärnan är Jakob, den unge mannen som hänger sig långt bak i systrarnas ungdomsminnen och vars gåta, vars möjliga tolkning förblir. Hans försvinnande är romanens mening och också det som ger romanen dess struktur. Att städa undan efter en död är allmängods, det är saknad och nostalgi och en del befrielse, containerns frigörande kraft. Att städa undan i ett sinne är egentligen ogörligt, det kan skapa romaner och dikter, men det förblir ostädat ändå.
Systrarna är mycket olika, Ellen är framgångsrikt resande och Maria tjänar socialt och dricker alldeles för mycket vin. Sommarhägringen av Jakob och minnena från båthus, verandor och silande ljus är någonting de båda bär, men de delar dem inte. Ellen vill slänga, Maria vill bevara.
En gammal synonym till ”förlåt” var ”täckelse”; ett skynke framför en säng, en dörr, någonting som skulle döljas. Den sortens förlåt begriper både Ellen och Maria, den mellanmänskliga är dem förnekad. Dra över täckelsen så fortsätter livet, på den punkten är de eniga.
Tro inte att Lidbecks språk är torftigt, det är bara avskalat. Plötsligt släpper hon sensationella meningar som höjer läsningen och får sidorna att glimra:
”Ellen vet att både sömnlösheten och den medicinerande sömnen är djur som äter i mörkret, man ser det inte men hör tänderna gnaga större och större hål i någon bärande balk eller kanske i avloppsledningarna.”