Två essäsamlingar spanar efter samtiden

Två essäförfattare försöker ungefär samtidigt få grepp över sin samtid.

Merete Mazzarella är fyrtiotalisten som känner större samhörighet med föräldragenerationen än sin egen, digitala nutid, menar kritikern Jan-Olov Nyström.

Merete Mazzarella är fyrtiotalisten som känner större samhörighet med föräldragenerationen än sin egen, digitala nutid, menar kritikern Jan-Olov Nyström.

Foto: Cata Portin

Recension2020-05-05 06:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Litteratur

Skulle vi alla kunna samsas? Essäer om vår samtid

Författare: Merete Mazzarella

Schilds&Söderströms

Där historien tar slut. Makt, monster och motstånd i en delad värld

Författare: Stefan Jonsson

Norstedts

Merete Mazzarella och Stefan Jonsson, välrenommerade skribenter som med terminologiska och analytiska grepp från 1800-talets stora tankesystem prövar olika en värld där slumpen och de svarta svanarnas osannolikhet ställer till det för den rationella analysen.

Hur sympatiskt jag än finner Mazzarella text finns det ändå en sorgsen stumhet i formuleringarna. Som stod hon inför en samtid med en synnerligen välförsedd verktygslåda, förutom den pryl som fungerar. Alla analytiska instrument slinter mot tidens tigande monolit. Funderingarna står som en uppvisning i egen rätt, egendomligt fåfänglig. 

Hon är fyrtiotalisten som känner större samhörighet med föräldragenerationen än sin egen, digitala nutid. En tid sargad av dum högerpolitik, demokratikris och klimatkris. Oundvikligt att behandla för en intellektuell professor emerita med formuleringsprivilegium. Det är alltså lätt att sympatisera med hennes bekymrade skrivningar, men den sociala humanism hon representerar är lika otillräcklig som oantastlig. Mot såväl klimat som rasister. ”Skulle vi alla kunna samsas?” frågar boktiteln. Svaret är nog lika uppgivet som uppfordrande.  

Den svarta svanen, det är naturligtvis ett pandemiskt fenomen med namnet covid 19. Men i bakgrunden flyger de andra kriserna olycksbådande, en del förväntade (klimatet), andra överraskande (digitaliseringen), ytterligare några överrumplande (flyktingkatastroferna). 

Kommer då Stefan Jonsson närmre pudelns kärna? I all sin förtvivlan över en skevande värld spänner han visserligen sina analytiska figurer på bristningsgränsen hårt, men just därigenom når han kanske lite längre. Utan analytisk distansering försöker han uppnå det omöjliga medan Mazzarellas pedagogik excellerar i det förväntade. 

Jonsson är både mer teoretisk och mer aktivistisk. Mot båda positionerna kan man ha invändningar, men onekligen finns här en annan rörelse. Han är snäppet modernare i sin postkoloniala skolning, tar avstamp i Fukuyamas formulering om historiens slut och läser världen i kategorier som vit-svart, man-kvinna, nord-syd. Containern är hans världssymbol, den som rymmer hela världshandeln och ibland flyktingar, levande och döda.

Schemat är alltså lagt, men efter reviderade 1800-talsgeneraliseringar, återstår att följa dagordningen. Så kom den svarta svanen med sitt nya virus och ställde allt på ända. Rationalismen samlar sig kring smittbekämpning och politiken reducerar sig till manifesta nedstängningar och de intellektuella ser förtvivlat fästpunkterna försvinna.

Framtiden återstår, men vi förstår den inte.