I höst ger han ut romanen ”Svarta Björn”, som handlar om den legendariska kockan vid Malmbanebygget. Bergstens vurm för järnvägar får stort utrymme. Lokföraren Efraim är huvudperson i den ramberättelse i nutid som omger skildringen av Svarta Björn.
Efraim var journalist men skolade om sig och kör nu tåg på Malmbanan. En dag råkar han ut för en övernaturlig händelse. När han ska passera Nuoljatunneln ser han i rök och dimma en kvinna som fyller hela tunnelöppningen. Han har faktiskt sett Svarta Björn. Är det en hallucination?
Han blir som besatt av denna upplevelse och vill ta reda på allt om kockan, som det går så många historier om. Biblioteket förser honom med massor av dokument om Anne Rebecka Hofstad, hon som fick smeknamnet Svarta Björn.
Hon föds 1878 på en ö sydväst om Mo i Rana. Familjen är stor, man lever på jordbruk och fiske. Tidigt visar Anne att hon är självständig person. Hon längtar ut i världen och i tonåren lämnar hon hemön till föräldrarnas sorg.
Hon tar plats hos en storbonde men slutar snart, eftersom han utnyttjar pigorna sexuellt om nätterna. Anne hamnar så småningom hos rallare på andra sidan gränsen.
Socialistiska idéer har intresserat henne och hon vill tillsammans med rallarna bilda en fackförening, men några kvinnor vill man inte ha med. Hon ger sig inte utan besöker ingenjören Granholm vid Malmbanebygget och beskriver de usla barackerna, de dåliga råvarorna till maten, supandet och kortspelet på helgerna. Men just inget händer. Anne skriver till och med brev till kung Oscar och statsminister Boström men hon tillåts inte besöka dem.
Hon förälskar sig i den dragspelande rallaren Värmlänningen och blir med barn, som hon föder i hemlighet och smusslar in på sjukstugan i Tornehamn
Hennes korta liv går snabbt mot sitt tragiska slut. Hon blir sjuk och dör år 1900 och begravs på Tornehamns kyrkogård.
Lokföraren Efraim får sista ordet i boken och mysteriet med hans märkliga upplevelse av Svarta Björn i tunnelöppningen får sin förklaring.
Bergstens korta roman bygger uppenbarligen på dokumentärt material och det är bokens styrka. Fotografierna från Malmbanebygget säger mycket om rallarnas liv. Men gestaltningen av personer och händelser utanför faktaredovisningen känns mager. Läsaren vill ha mera kött på benen. Stoffet är intressant och borde ha räckt till en längre och fylligare berättelse.