Det har svårt att övertyga som bild av verkligheten just eftersom det så tydligt framstår som just – bild. Det bekräftar vad läsaren väntar sig av en bild, i stil, genomförande, komposition, dramatik. Och även om litteratur är en slags godkänt ljug måste det övertyga som ljug och inte enbart visa upp sig.
Allt det där uppenbaras i själva titelnovellen, den som inleder samlingen och berättar om en grupp medelklassmänniskor som alla förenas av sin fascination av nätfenomenet Catrine, en varelse som lever på sociala medier och som de alla fyller med sina önskningar och drömmar. Hon är det erotiska, det intellektuella, hon är känslornas uttolkare, diskussionspartnern, den digitalt ideala brevvännen. Ett ideal som finns enbart på nätet, deras längtans musa och bild. Vilken man gör det stora misstaget att försöka spåra i det verkliga livet, eftersom även digitala spår som regel har mänskliga avsändare. Och fjällen faller från deras illusionsfyllda ögon och det har man liksom räknat ut från första raden – att överraskningen ska ligga just där. Vackert infogad men utan blod eller liv.
Det skevar sällan i Oline Stigs berättelser, den där livgivande råheten som finns i levd erfarenhet är oftast bortskriven, den dramatiska vändningen är välanpassad, uppfostrad. Det gör att novellerna både påminner om angelägen litteratur och om verkligt liv, men inte riktigt övertygar som någotdera. Trots sin formskicklighet.
Men för att anslå en mer försonlig ton, det finns undantag också. Novellen med titeln ”Under en lycklig stjärna” överraskar faktiskt med en humoristisk vändning som lämnar läsaren lite skamsen över sin egen tro på det socialt förutsägbara. När en kulturskribent inte alls går under i sprit och tidningsnedläggning utan räddas över till någonting riktigt kreativt och roligt. Vore detta blott vanligare.
Oline Stig är trygg i sitt berättande, säker i sin form. Om hon bara ville släppa sin säkerhet till förmån för lite mer livaktig destruktivitet skulle hennes noveller brännas också. Och inte bara värma.