Ruben Östlund vill att vi gör revolution

Drama/Komedi

Titel: Triangle of sadness

Visas på: Bio

I rollerna: Harris Dickson, Charlbi Dean, Woody Harrelson

Regi: Ruben Östlund

Speltid: 147 min

Betyg: 4

"Jag är modell, det enda sättet för mig att ta mig ur den här världen levande är att bli miljonärshustru." Ungefär så säger den snart före detta modellen Yaya (unga Charlbi Dean, som tragiskt dog i somras) i den kammarspelsliknande första delen av "Triangle of sadness". Repliken kunde fungera som motto för Ruben Östlunds cyniska och konfrontativa film, som gycklar hejdlöst och förtvivlat med de vackra och de rika, och som handlar om den förnedring som människan tvingas till för att överleva i det kapitalistiska systemet.

Som ex-modell finns också livlinan att bli influerare, även om det sällan innebär pengar och oftare gratis grejer – till exempel en kryssning för Yaya och pojkvännen Carl (Harris Dickson) på en lyxyacht, lastad med snuskigt rika idioter. Kryssningen blir en högklassig gestaltning i det lilla av den kapitalistiska pyramiden. Vid rodret står dock en försupen marxistisk kapten (underbar Woody Harrelson) när stormen närmar sig.

Stormen är filmens absoluta höjdpunkt, de rika kaskadspyr och sköljs bort av bajsvatten, allt medan de får höra några sanningens ord, och efteråt glider de asiatiska städarna in för att röja upp efter infernot. När allt når sin kulmen och skeppet sjunker saknas bara en gnista för att publiken ska vilja göra revolution – och man är förväntansfull på den timme som återstår. "Triangle of sadness" tycks kunna bli hur bra som helst.

Men skeppsbrutna-på-öde-ö-delen, där pyramiden vänds på ända i stället för att raseras, är en segdragen besvikelse som endast överrumplar när Henrik Dorsins bortkomne techmiljardär slår ihjäl en symbolladdad åsna. Fiktionen skaver som för trånga skor, händelseutvecklingen hemfaller åt det förutsägbara, budskapet blir övertydligt och man sörjer att budgeten inte räckte till att låta Woody Harrelsons kapten överleva.

Guldpalmsgossen Ruben Östlund har fortsatt problem med den ack så viktiga helheten, men beståndsdelarna är så pass bra – välgjorda och minnesvärda – att han slipper undan med en varning. "Triangle of sadness" är roligare än "The Square" och skarpare än "Turist". Kort sagt är filmen ett överraskande kliv uppåt av en regissör som man vid det här laget trodde sig veta var man hade.