EU-kritiskt fiskedrama med medelhavsfärg

Drama

Titel: Luzzu

Visa på: Bio

I rollerna: Jesmark Scicluna, Michela Farrugia, David Scicluna

Regi: Alex Camilleri

Speltid: 94 min

Betyg: 2

En ung man slits i "Luzzu" mellan att föra fädernas fisketradition vidare och att ordna en trygg försörjning åt sin nyfödde son. Tradition kontra modernitet och en mansroll i förändring – tematiken är minst sagt klassisk i Alex Camilleris regidebut. Den bekanta anrättningen är dock försedd med ny fernissa, där alla talar maltesiska och vi serveras en bild av den lilla Medelhavsön som sträcker sig bortom det pittoreskt solindränkta. Bakom de gemytliga fiskegubbarnas skrönor finns nämligen en prekär arbetssituation för deras ännu verksamma kollegor, samt en korruptionsindränkt handel med rödlistade delikatesser. Det senare är en värld som den nyblivne fadern Jesmark halvt motvilligt stiftar bekantskap med.

På sant trendigt manér är "Luzzu" ett slags dokufiktion – där huvudrollen spelas av en verklig fiskare som också delar förnamn med sin rollfigur. Jesmark befinner sig alltså i en brytningspunkt, där EU-pengar numera erbjuds de fiskare som byter bana och omskolar sig till andra yrken. Luzzun – en färgglad mindre träbåt för småskaligt fiske – får symbolisera den hållbara och nedärvda tradition som nu hotas av bottentrålning och överutnyttjande av havets resurser.

Amatörskådespelarna gör bra ifrån sig i en film som dock har svårt att finna en egen ton. Som så ofta underordnas de lokala särdragen en global idé om filmens dramaturgi, och reduceras i slutändan till ett slags föregivet unikt hölje över ett strömlinjeformat innehåll. Manuset präglas därtill av en olycklig förkärlek till övertydlig symbolik, vilket särskilt framåt slutscenerna resulterar i väl banala iakttagelser.

Även om Alex Camilleri på intet sätt gör bort sig i sin regidebut, är det lätt att konstatera att det redan finns mer givande filmer på samma ämne, särskilt om man gräver lite i filmhistorien. För den som är intresserad av Medelhavets kultur och fisketraditioner rekommenderas snarast Vittorio De Setas etnografiska dokumentärer från 1950-talet. Och är man ute efter mer dramatiskt stoff på ett annat av Sydeuropas lokala språk slår inget "Jorden skälver" – Luchino Viscontis storslagna skildring av fattiga sicilianska fiskare, med idel verkliga ortsbor i rollistan. I det sällskapet ter sig "Luzzu" onekligen väldigt slätstruken.