I och med Mipsos besök under onsdagskvällen är det dags att göra bokslut för 2018 på Lillan. Den nedtrampade lokalen piffades upp i början av året och har erbjudit superstarka namn som Sarah Shook, Breanna Barbara, Banditos och Julie Rhodes sedan dess. Det hade kunnat vara ett smått legendariskt år, men om ingen hör trädet falla – låter det då? Jag har mer än en gång ställt mig frågan vart alla klagande Luleåbor är. Varför är de inte här?
Men efter att ha sett ett nytt americanaband tillsammans med typ 60 andra personer undrar jag istället vad fan Mipso gör här.
Varför har bandet, vars färska "People change" spelats 21 miljoner gånger på Spotify (dubbelt så många som Weeping Willows mest spelade – och de sålde ut Kulturens hus två kvällar i rad), lämnat North Carolina, flugit över Atlanten och satt sig i en kallgradig bil för att spela i en liten stad som saknar ambition att gå utanför dörren?
Varför har Joseph Terrell pallrat sin vackra stämma hundratals mil i en van för att förgylla den här stans minsta scen? Varför låter Libby Rodenbough sin häftiga fiol leka i Norrbotten där de flesta bara hört instrumentet på Hägnan? Varför framför Jacob Sharp "People change" på ett hjärtskärande sätt i en lokal som inte ens tar in 100 pers när de borde fylla stora teatrar i hemlandet?
Varför är ett ståpälsframkallande band ens i Luleå en kall onsdag – två dagar innan löning?
Mipso överträffar alla förväntningar och när pärlorna kastats ut till svinen sitter jag där och glufsar i mig av alla glimrande toner. Det är väl ingen idé att droppa alla låtar som skakat om mig men kan åtminstone plocka ut avslutande Robyn-covern "Call your girlfriend" som framförs unplugged nedanför scenkanten.
Med fiol, ståbas och mandolin skämmer de bort mig och även om jag inte fattar varför jag får uppleva detta så verkar bandet trivas. Kanske för att stämning är ovanligt bra (trots uteblivna starköl i baren) och kanske för att resten av publiken uppenbarligen är lika överrumplade som jag. Vad fan gjorde de här?
Desto rimligare är det att North country får scentid på hemmaplan, även om de nästan är lika många på scenen (åtta personer) som det är folk i publiken till en början. Bandet, med lokala kändisar som Gunnar Sundström, Totte Wallgren och Martina Lundberg i uppsättningen, har egentligen allt som krävs för att få mig att sukta efter en smakbit. Orgel, akustiska gitarrer, elgitarrslingor och bra kör – men trots att ingredienserna finns där blir kakan inte lika bra. Men vad gör egentligen det när Mipsos sötma lagt sig som en oförglömlig hinna i gommen?
FLER RECENSIONER:
Banditos med inlevelsen som en blyg tonåring
"Vill ställa mig upp och jubla efter varje vers"