Bandet heter Barthelssons psyke och trots att frontfiguren Mattias Barthelsson berättat att hans varierande välmående "är vida känd" är det inte mycket att fundera över denna kväll. När debutalbumet "Jag drar till Boden" firas på Ebeneser är det som att se fyra våldsamt dunkande hjärtan spela på slitna nervtrådar med ett jämnt flöde av knytnävar mot mitt bröst. Samtidigt som någon konstant hamrar under knäskålen för en monosynaptisk reflex.
Barthelssons psyke är fysiskt.
I en intervju i samband med albumsläppet beskrev de skapandeprocessen, något förenklat, som att de "bara gjorde det – och det blev bra". På samma sätt känns det att se bandet live.
Kvartetten bara kör utan att fundera eller reflektera över vad som händer, jag vet inte om de har repat ihop låtarna eller om det bara låter så här när fyra dunkande hjärtan spelar på nervtrådarna i en mutualism. Mattias Barthelssons psyke må vara både djupt och mångbottnat, men Barthelssons psyke är motsatsen – enkelt och rakt. Den enda gemensamma nämnare är kanske att båda svänger.
LÄS MER: Barthelssons psyke – och tre ackord: "Kan handla om vad fan som helst"
I somras svimmade Mattias Barthelsson två gånger i samband med låten "Go spela boogie", både på soundcheck och live, och jag har full förståelse för att inte kroppen orkar med att ösa på i fem minuter utan inandning (nu tvingas han sitta ner på en stol).
Själv håller jag på att tappa medvetandet bara av att höra på musiken. Syretillförseln är borta och det flimrar för ögonen, det är fysiskt – men psykiskt kan jag inte må mycket bättre. Det här är kul.
Jag vill ta min hund, mina nya boots, dra till Boden och dansa boogie.
TV: Svimmade två gånger – under samma låt
Petter Alatalo driver på den punkigaste orgeln norr om Rågsved, Kalle Nyman pumpar bas som om han försöker få liv i ett bildäck med cykelpump, Christian Lidman både hatar och älskar trummorna och Mattias Barthelsson – ja, Mattias Barthelsson – det är fröjd att se honom existera i allt hans fysiska. I rörelser, gitarrspelande och ord.
"Jag drar till Boden", "Mina boots", "Gröne jägaren" ... det är genomgående superhärligt att lyssna på Barthelssons psyke. Enkla texter och raka melodier.
Må deras kroppar aldrig sluta spela.