Tonåriga Bianca känner sig helt fel. Hon försöker vara normal, men när det inte går så ljuger hon för att komma bort från mammans oro och tjat. Hon försvinner ut eller in i sin egen bubbla. Nioårige Alvan är också en plåga. Han utnyttjar den hjärtoperation, som han genomgick en gång, till att slippa äta det som står på bordet. Mamman ger alltid efter för honom. Hur blev det så här: att det nästan inte går att föreställa sig att det kommer en dag när man har svårt för sin mamma?
Det slutar inte där. Pappan, som är omgift, vill skära ner på Biancas helgvistelse hos dem. Hon har blivit ”ohanterlig” och är mest tyst (när hon inte är arg på den nya frun, kan man läsa mellan raderna).
Så Biancas liv är i kaos. Hon klipper bort sitt ansikte på korten i familjealbumet och ger sig själv namnet Pérdon, ”förlåt, var är jag?”. Hon vägrar att komma in i stugvärmen igen, vill bara bort från alla hon är i symbios med. Och Moeyart skildrar hennes frigörelseprocess på en tät, vibrerande prosa. Han navigerar tonsäkert i tonårstidens alla outtalade känslor, känslor som för Bianca blir synliga först då någon annan, utanför familjen, hittar nyckeln som passar och låser upp för självkänslan.