Tomas Andersson Wij med Andreaz Hedén på piano och Nils Ber på saxofon, klarinett och flöjt.
Konsert
Medverkande: Tomas Andersson Wij med Andreaz Hedén på piano och Nils Berg på saxofon, klarinett och följt med mera.
Plats: Kulturens hus lilla sal
Tid: Fredag 3 maj klockan 19
Längd: 2 timmar och 10 minuter inklusive extranummer
Publik: Nästan fullsatt.
Tomas Andersson Wij har turnerat i 25 år. Det märks. Han vet hur man underhåller och fångar en publik, och han har haft tid att slipa på det.
Men det kommer så klart inte bara genom träning. Han har verkligen någonting att ge.
Det blir gåshud, leenden, blunda-och-njuta-ögonblick, någon tår, handklapp och även allsång under Andersson Wijs turnéavslutning i Luleå.
Tomas Andersson Wij behåller nerven genom hela konserten.
Att slå sig ner och lyssna på honom och hans fenomenala lilla band är som att följa med på en resa genom hans liv. Landa på platser som Lesjöfors där hans farfars far körde genom isen, i Lund där hans första flickvän, den sju år äldre psykologstudenten, tog hans oskuld, i Härnösand där en man inspirerade honom till en låt, i Piteå där han skrev "Första maj i Piteå" på hotellet och så klart i Hälsingland som ju har fått en alldeles egen sång. Träffa hans släktingar, vänner och flyktiga bekanta. Dela ögonblick av sommar och romantik.
Han har en samhällskritisk blick och minns med vemod ett Folkhemmets Sverige. Han har en varm blick på människor han mött längs vägen. Mellansnacken bygger upp inför sångerna och det blir en helhet med nerv i.
Hans låtar är ofta långa berättande visor, som "Boken om Jean" som handlar om en vän som gått bort.
Tomas Andersson Wij med Andreaz Hedén på piano och Nils Ber på saxofon, klarinett och flöjt spelade i Kulturens hus lilla sal på fredagskvällen.
Han har en fin och uttrycksfull röst, arrangemangen är utsökta och trots att de bara är tre personer på scen låter det mycket och stort och svänger rejält ibland, även om det stundtals också är avskalat.
Det är nog olika vilka låtar man blir mest berörd av. För mig känns det extra i hjärteroten när han sjunger om sin farfar predikantens sista resa i "Där får jag andas ut". Det är där tårarna börjar rinna, den slår an något och jag påminns om min egen släkthistoria.
Tomas Andersson Wij tar publiken i sitt grepp och släpper inte taget under hela kvällen.
Och hans två trauman vid tidigare spelningar i Kulturens hus får jag ju inte glömma. Det ena var när han vid en solospelning gjorde en första sorti från scenen men hade glömt koden så att han inte tog sig in igen. Istället gick han ut i 30 graders kyla, genomsvettig och i bara skjortan, och lyckades till slut ta sig tillbaka genom den vanliga entrén. Publiken väntade vackert i sju minuter på hans extranummer.
Det andra var när han hade Umeåartisten Jenny Abrahamsson med på konserten. De hade suttit och pratat och jämfört Luleå och Umeå i förväg och när han gjorde entré sa han att det var roligt att vara i Umeå. Ingen rättade honom men efteråt kom Piteå-Tidningens recensent och gjorde honom uppmärksam på misstaget: "Du gjorde en kungen". Dagen därpå hade två olika lokaltidningar gjort rubrik på det. Hemskt när det hände. Men nu bjöd han på den historien.
Tomas Andersson Wij med Andreaz Hedén på piano och Nils Ber på saxofon, klarinett och flöjt spelar ibland "stort och mycket" trots att de är så få, men ibland också avskalat.
Låtlista:
Sorgsna sånger gör mig glad, Still got the blues från Sverige, Allt är nytt under solen, Tommy och hans mamma, Högre än händerna når, Jag har simmat långt ut från land, Boken om Jean, Vänj dina ögon vid mörkret, Sturm und drang, Varm sjö, Första maj i Piteå, Landet vi föddes i, Där får jag andas ut (Avsked till en svensk predikant), Sommarsorgen, Harry Houdini, Hälsingland, Vinden. Extranummer: De gröna vagnarna, Nu dör en sjöman, Blues från Sverige, Alltid på väg.