Regissören David O. Russell har nått en status i Hollywood där han nästan bara behöver visa sig för att Oscarsnomineringarna ska flyga i hans riktning.
Jag, som mest såg karikatyrer i The fighter och bara Jennifer Lawrence i Du gör mig galen, tycker sällan att hans blandningar av sött och salt är mer än helt ok och American hustle gör inget för att ändra på det. Trots små stunder av briljans ser jag i slutändan bara ett gäng skådespelare som löper amok i en utklädningslåda.
Det är så synd, för det börjar lovande. Och romantiskt. Det är 1978 och äkta kärlek uppstår mellan de två streetsmarta överlevarna Irving (Christian Bale) och Sydney (Amy Adams). I krisens USA finns gott om utrymme för svindlerier och de båda blir proffs.
Men när en övertänd FBI-agent (Bradley Cooper) haffar dem på bar gärning tvingas de jobba för honom istället och hamnar snabbt på djupt vatten.
Detta kunde ha blivit en ny Blåsningen med eggande och underhållande spel om lojalitet i lurendrejarbranschen. Men hela "vem-lurar-vem-egentligen"-grejen slarvas bort och man snuvas på att hämningslöst få heja på de kriminella.
David O. Russell vill säkert "komplicera bilden" av vem som är ond och god men han lyckas inte bli scorsesiskt tung. Han har också stora problem med att döda darlingar och kapa i det utdragna händelseförloppet. Till slut känner man verkligen med Sydney, som utbrister "äh, jag skiter i det här, jag orkar inte mer" så att papiljotterna skakar.
Tack och lov för Amy Adams dock. Hennes känsliga minspel skär välbehövligt genom all 1970-talskitsch. Man missar det nästan eftersom hon har en oroväckande djärv bh-lös urringning i varenda scen. Men bara nästan. Hon liksom fenomenala Jennifer Lawrence räddar den här filmen med imponerande blodfyllda prestationer i en historia som i övrigt är lika tunn, flikig och svajigt ihoplimmad som Christian Bales överkammade tupé.