Teater
Tillbaka innan midnatt
Av Peter Colleys
Regi: Jan Karlsson
Scenografi: Ulla Karlsson
Medverkande: Lina Hognert, Julia Jonsson, Sonja Lindblom och Adam Stålhammar.
Gästspel från Västerbottensteatern på Norrbottensteatern 26 november
Rysare tillhör inte vanligheterna på teaterrepertoaren – om vi nu inte ska räkna in Shakespeares försök i genren exempelvis i ”Macbeth” där blodet flyter ymnigt. Men kanske är det inte att förvånas över; det är en knepig teaterform. Hur långt kan man gå i realism? Baudelaire ville ju se alla döda på scen – på riktigt! Så långt går nu inte detta gästspel även om tre fjärdedelar av ensemblen ligger döda innan ridåfallet.
I pjäsen möter vi ett ungt par som flyttat ut på landet sen Gill nyss skrivits ut från en psykiatrisk klinik. Och att det handlar om rysare ges vi ingen chans att sväva i ovisshet om. Musiken gnisslar oroväckande i diskanten och man har även i Tjechovs anda hängt upp ett gevär på väggen. Tvärt emot Gills önskan har Erik, hennes man, samma kväll bjudit dit sin syster Laura som Gill har mycket svårt för. Inte så där överdrivet fingertoppskänsligt kan man tycka. In i handlingen dyker även grannen Greta – tankarna gick omedelbart till Marianne Sägebrecht i filmen ”Bagdad Café” och Sonja Lindblom såg ut att trivas i rollen. Sen vidtar i rask följd en serie förvecklingar av mer eller mindre trovärdigt slag fram till det lustfyllt överraskande slutet. Och ensemblen gör sitt bästa för att gjuta liv i pjäsen.
Dock, här finns problem. Och det första är kanske att man inte riktigt bestämt sig för vilken läsning man valt av pjäsen då det blandas rätt rejält mellan rysare och komedi. Visst, sånt kan fungera och grannen Greta axlar rollen som pjäsens joker, lustigkurren med idel småroliga kommentarer i kanten. Men den eventuella skräck föreställningen bjuder på är uteslutande byggd på ljus- och ljudeffekter i frusna tablåer. Och här har teatern generellt en långt sämre verktygslåda jämfört med filmen, det hjälper föga att man sneglat åt såväl ”Psycho” som Polanskis ”Repulsion”. Det saknas variation och blir lite styltigt och jag tror ett mer varierat, och bitvis rappare tempo hade hjälpt. Nu tyngs föreställningen av besvärande longörer. Därtill formligen dränks ett flertal scener med en bullrig och okänslig musikläggning.
Sammantaget synd då manuset ändå öppnar för möjligheter till en psykologisk gestaltning av de hämningar och tillkortakommanden som pjäsens karaktärer bär på – vilket kan vara nog så skrämmande.