Litteratur
Thomas Tidholm
Mänskligheten
Ordfront
Han skildrar människan ur alla möjliga synvinklar, människans utveckling under hundratusentals år, människan som en ganska olycklig och problematisk varelse, den ”civiliserade” människans förbrytelser mot naturfolken och mot djur och natur, människans språk som skiljer henne från djuren, men som ändå inte räcker till för att beskriva naturens hemligheter.
”Mänskligheten” kompletterar Tidholms föregående bok, ”Jordlöparens bok” (2020) som hade underrubriken ”om natur, konst och människor”, och som också handlar om människosläktet, som avlägsnat sig från naturen och som aldrig kan återvända till den. Djuren är främmande varelser som vi aldrig kan kommunicera med.
De båda böckerna är starkt civilisationskritiska men den beska medicinen glider ändå ned tack vare Tidholm speciella humor, som jag tycker mycket om, en underfundig, svart, desperat men ändå godmodig framställningskonst.
Han skriver också: ”Civilisationskritikens kärna må ändå vara löje. Så långt man orkar. Samt detta att inte tro sina ögon. Att det inte kan vara sant att dessa föregivet redobogna, tillräkneliga, utkorade och till yttermera visso välbetalda personer har ställt till det på detta viset.”
Även texternas form är likartad i Tidholms båda senaste verk. En sorts lärodikter i form av kortprosa eller prosalyrik. Många meningar liknar aforismer eller tänkespråk som jag får lust att sätta upp på kylskåpsdörren.
Ett exempel: ”Det intressanta finns just där språket tar slut. Där det sträcker sig ut i det okända och förvirringen tilltar”.
Illustrationerna på bokens omslag och vinjetterna inuti boken är bilder från samiska nåjdtrummor från 1600-talet. En text beskriver hur det lutheranska prästerskapets kommitté tog en nåjd på bar gärning, när han försökte trumma liv i sitt barn som just hade drunknat.
”Då han på detta vis framhärdade i föraktlig villfarelse och tredska dömdes han till livets förlust genom att på bål brännas tillsammans med sin trumma och sina gudabilder. Svea hovrätt fastställde domen, som verkställdes 1693.”
Thomas Tidholm skriver om vår komplicerade tillvaro på ett okomplicerat sätt. Han äger en alldeles egen röst i den moderna svenska lyriken.