Det är en sommar under 00-talet. Jag och min storasyster sitter i baksätet i bilen som tar vår familj på en semester genom Sverige. I min systers freestyle varvas albumen “We are The Ark”, “In lust we trust” och “State of the Ark”. Dels för att få milen att gå lite snabbare, dels för min systers omåttliga förtjusning i bandet och Ola Salo.
Nu, 15 år senare, uppenbarar sig bandet på LKAB-scenen i en stekhet Kiruna-kärna med en fylld Ferrumpark som publik för att runda av festivalhelgen. En återförening, ett slut men också en början på något som vi inte vet hur det kommer te sig än.
Det är något med Ola Salos uppenbarelse som utstrålar en sådan självklar stjärnglans. Jag vill vara med under hans fjäderbeklädda vingar, både bildligt och bokstavligt.
Och när han tar fram munspelet och kör ett munspelssolo under ”Clamour for Glamour”, omfamnar han hela Kiruna under dem. Luften är fylld av spritdränkta andedräkter, discorök och extas.
“It takes a fool to remain sane” är den stora vinnaren för mig. Molnen hopar sig samtidigt som Ola Salo stegar upp på podiet med svarta vingar, som att det är gjort för att förstärka just honom.
Maxat, hett, elektriskt, magnifikt och häftigt. Klädbytena är bara pricken över i:et. The Ark får hela Kiruna att vibrera.
Det är den bästa festivalupplevelsen jag har haft.
Det har passerat 11 år sedan splittringen och det enda som har hänt är ett grått hårstrå och någon rynka rikare. The Ark är lika samspelta nu som då. De är fortfarande rockens rock och showens show. Sveriges minst gubbiga gubb-band.
Likt att The Ark var soundtracket för när Sverige passerade utanför bilfönstret när jag var barn, blir The Ark ljudbilden för mitt uppbrott från Kiruna som jag känner staden. De kommer för alltid representera en slags trygghet. Från att kivas med min syster om att få samlyssna i ena hörluren på en bilsemester, till att agera snuttefilt under min sista festivalkväll i Kirunas gamla stadskärna.