New Sweden med Norrbotten NEO
Kulturens hus söndag 7 maj
Medverkande: Sara Hammarström, flöjter. Robert Ek, klarinetter. Daniel Saur, slagverk. Cecilia Zilliacus, violin. Anastasia Shugaeva, viola. Nikolay Shugaev, cello samt Petter Sundkvist, dirigent.
Norrbotten NEO som snart lämnar Norrbotten som hemmahamn för en ny seglats mot okända mål presenterade i söndags den fjortonde upplagan av ”New Sweden”. Denna gång med fyra uruppföranden och först ut var Mikael Edlund med sitt verk ”Red Box Essay”. Ett stycke som både isigt skarpskuret och vildsint disharmoniskt i våldsamma attacker och med sprött försynta tongångar tycktes söka en melodi. ”En käftsmäll” som dagens konferencier Robert Ek sammanfattade verket och slagverkare Daniel Saur fick mycket riktigt jobba hårt. Och vi var förhållandevis många som mötte de sju musikanterna under dirigenten Petter Sundkvists ledning med varma applåder.
Näst på tur var den spännande Jenny Hettne som komponerat ett stycke för soloklarinett direkt för Robert Ek – av den enkla anledningen att han hade frågat henne. Och Robert Ek spelade duett med elektronisk förinspelad musik. ”As they flutter about” inleddes med långa, sugande toner helt utan melodi. Ett utforskande av instrumentets uttrycksmöjligheter som även rymde en lek med ett tonlöst flippande med ventilerna som alluderade till fjärilar. Raffinerat är väl det minsta man kan säga. Ylva Freds ”Come back soon” med sina folkviseklingande durtoner piggade upp och slutade med en lustfylld nedmontering av musiken till så att säga största möjliga tystnad. Innan finalen fick vi höra den eminenta flöjtisten Sara Hammarström framföra Adrian Knights ”Dead in the Water” som i varsamt gungande klangslöjor lätt förde tankarna till vajande havstång som stundvis skimrade av ljus.
Kanske har jag hunnit lyssna för lite på den musik som ryms inom begreppet ”samtida musik” men jag kan tycka att den är lite för unison. Lite för klingandes i likartad rytmisering och klang. Men med Jan Sandström är det annorlunda, hans omisskännliga harmonier går att inte att ta miste på. I kvällens pianokonsert ”Nostalghia” tillägnad Mårten Landström firade musikerna triumfer i ett precist och känsligt samspel som avslutades med ett läckert samfält pizzicato, elegant rytmiserat och med en avrundning som lät oss höra änglar tassa i rummet.