Citatet är hämtat från Åke Aronsons praktfullt illustrerade bok ”Det glömda Laponia”, som är en beskrivning i ord och bild av Sveriges sista urskogar. Aronson är en mångkunnig man, författare, konstnär, fotograf, inventerare och rovdjursspårare.
Aronson försöker definiera begreppet ”skog” och menar att vi stort sett inte har kvar några riktiga skogar utan endast planterade trädsamlingar som skall tillgodose skogsindustrins behov. Kanske borde de benämnas ”virkesplantager” eller ”cellulosaodlingar”.
En riktig skog består av olika sorters träd i skiftande åldrar, av växter och djur, ty där finns ”livsrum för långt fler arter av växter svampar och djur än i industriskogen”.
I Sverige finns bara fyra områden där man kan vara omgiven av en mil hyggesfritt och väglöst skogslandskap, alla i Norrbottens län: Sjávnja, det största området, Muttos, Pärlälvens dalgång och Udtjá Tjavelk.
Läsaren får följa med på Aronsons strövtåg i dessa djupa skogar under olika årstider. Han skildrar höstvintern i Sjaunjareservatet med skog och myr, hundratals sjöar, älvar och bäckar.
Så kommer polarnatten, kaamos, med sitt fantastiska ljus. Aronson målar med ord: ”Snön är allt annat än vit. Här finns finstämda toner av rosa, lila och blått”. Med många fotografier övertygar han också om kaamoslandskapets nästan surrealistiska skönhet. Upplegan, snömassorna i träden, förändrar tallarnas och granarnas former, runda och bulliga dignar grenarna under snön.
Så kommer våren med snösmältning, ofarbara myrmarker och fåglarnas återkomst. Söderut talar man om tiden ”mellan hägg och syren”, men i Laponia kan perioden kallas ”mellan sångsvan och mygg”.
I midsommartid lyssnar Aronson till fåglarnas sång, till rödvingetrasten, taltrasten och sin favorit i tajgan, rödstjärten, ”en enkel vemodig stämma, så perfekt harmonierande med den karga nordanskogen”.
Tallarna i urskogen kan vara urgamla, bortåt 700-800 år. När en tall till sist dör kan den stå som en torraka i hundratals år, innan den faller och långsamt förmultnar.
Aronson ogillar att gruvindustrin hotar etablera sig i Laponia, som till exempel i Kallak, liksom att Statens fastighetsverk och Sveaskog avverkar oskyddade gammelskogar i eller i anslutning till Laponia.
Det här är en tänkvärd bok om våra sista ödemarker. Med djupa kunskaper om djur och natur, med god berättarkonst och ett rikt och vackert bildmaterial har Aronson lyckats göra det glömda Laponia tillgängligt för läsaren.