Sindri Runuddes koreografi samlas till en ström av rörelser att pröva för en sälmänniska, menar recensenten Regine Nordström.
Dans
Sälskap
Koreografi: Sindri Runudde
Medverkande: Sindri Runudde och Anna Pehrsson
Ljusdesign: Thomas Zamalo
Kostym och scenografi: Juli Apponen
Glaskonstnär: Anna-Lena Rudolfsson
Ljuddesign: Dehendrik Lechat Willekens
Öga utifrån/dramaturgiskt stöd: Anna Grip
Från 8 år.
Dansinitiativet, Luleå. 23 april. Gästspel av Sindri Runudde
En ensam säl signalerar katastrof. En säl tillsammans med andra sälar ser mysigt ut. ”Sälskap” handlar nog mest om de senare. Allt börjar med att två dansare driver runt på ett flak, eller ligger på en klippa. Glasföremålen de använder signalerar både is och grus. Ett allt för långt inläst intro ska leda tanken till myten om sälmänniskan.
Sekvensen innehåller även många olika läten från dansarna och från inspelat ljud. Så kanske handlar ”Sälskap” också lite om de första sälarna. De som tappat bort sig och ropar högt i sin ensamhet.
Sindri Runuddes koreografi samlas till en ström av rörelser att pröva för en sälmänniska. Krypande, ålande, upprätt och flytande översätts en säls rörelser till rörelse utanför vatten. Dansarna är barfota och klädda i gråaktiga hängselbyxor. Kostymen kompletteras senare av en anorak. Vänd ut och in gör den dansarna ansiktslösa och pälsklädda. Att pälsen dessutom består av paljetter är närmast genialiskt.
Under de taktila inslagen får publiken låna glasbubblor, klappa en sälmänniska, stryka paljetter med- och mothårs och sen också ropa som sälar. Det är fint, barnen behövs för att föreställningen ska bli komplett. I Luleå var de vuxnas övervikt dock för stor och en märklig känsla av högtidlighet infinner sig där vi sitter runt scenens fyra sidor. Vissa partier där Runudde och Pehrson dansar för sig själva är också lite för långa. Bäst är när publiken får känna på sälarna och föremålen. Så tänk då att även få pröva rörelserna, smeka ljuspelarna, och rent vara en sälmänniska för en stund.