Margaret Thatcher ekade samma sak i Storbritannien. Och i Sverige kan vi skönja samma tankegångar i den allt snabbare utförsäljningen av offentlig sektor. Det är knappt att någon överhuvudtaget nämner det begreppet längre, offentlig sektor, den är alltför värdeladdad med negativitet.
Jag kan se hur allt hänger ihop och hur allt är en del av samma politiska strömning världen över medan jag läser Naomi Kleins nyutkomna: "Nej är inte nog". Klein går både snabbt och grundligt igenom de politiska frågor som världens media centrerat kring alltsedan Donald Trump vann presidentvalet i USA. Men till skillnad från de flesta experter som uttalat sig dömer hon inte ut hans väljare som bakåtsträvande idioter som inte förstått vad de gjorde. Tvärtom säger hon att det är en helt logisk reaktion på de senaste årtiondenas förda politik, i USA och i världen. Hela systemet är korrupt och alla vet det. Som exempel skriver hon: ”det var Bill Clinton som avreglerade bankväsendendet och därmed krattade manegen för kollapsen 2008, det var Obama som valde att inte åtala bankirerna, och den demokratiska kandidat som stod mot Trump i valet hade med all säkerhet inte agerat annorlunda”. Några sidor senare säger hon: ”det var Clintons korkade, nyliberala ekonomiska politik, helhjärtat omfamnad av hennes man och partietablissemanget som gjorde att hon inte hade något trovärdigt program att erbjuda de vita arbetare som röstat på Obama två gånger. Trumps program var inte heller trovärdigt, men det var åtminstone annorlunda.” Att han sedan blåljög är en annan sak. Folk kommer snart att bli varse, menar Klein.
Hela boken går ut på att visa att Trumps förda politik är en logisk fortsättning på den tidigare, oavsett politisk färg. Skillnaden är att Trump inte låtsas som att politikerna har makten över kapitalet, han delar ut de politiska posterna direkt till direktörerna och slipper därmed en mängd lobbymöten.
Som de flesta andra blev hon först chockad över valresutatet. Men nu några månader senare när hon skriver sina artiklar och sätter ihop boken ser hon en mängd positiva tecken på hur den amerikanska befolkningen reagerar och försöker agera. Aldrig tidigare, skriver hon, har så många människor aktiverat sig i olika föreningar och organisationer, aldrig tidigare har så många kommit till diverse olika politiska möten och sagt vad de tycker. Exempelvis när Trump beslöt att tvinga igenom byggandet av oljeledningen genom indianreservatet i Standing Rock. Då kom det mängder av människor för att hjälpa. Trump vann, det rinner numera olja under Missourifloden som förser 17 miljoner människor med dricksvatten. Men lärdomarna från den överbryggande gemenskap som kampen mot oljeledningen skapade finns kvar.
Klein påminner om vad historieprofessor Howard Zinn sa: ”Det avgörande är inte vem som sitter i Vita Huset utan vem som sätter sig – på gatorna, på caféerna, på fabrikerna. Vem som protesterar, vem som ockuperar kontor och demonstrerar. Det är sådant som blir bestämmande för vad som händer.”