Teater
Nya och gamla norrbottningar
Av och med Dan Swärd
Teater Scratch, Lillan, torsdag 1 september, klockan 19
En timmes monolog som alltmer gick över i en dialog med publiken utifrån att hur vi mår och hur vi blir fler i Norrbotten. För faktum – enligt Dan Swärdh – är att på 63 år har vi inte blivit mer än 246 fler i Luleå.
Och Dan Swärdh sålde biljetter vid dörren, gled sen in och steppade upp på scenen och så var föreställningen eller föreläsningen igång. På scenen ett berg av flyttkartonger med siffrorna 246 målade på ett par av dem ett nog så tydligt statement. På det sena 1900-talet utgick flyttbidrag för de som flyttade söderut till jobben. Nu finns det hur mycket jobb som helst, det är människorna som fattas. Industrin skriker efter folk. Dan Swärdh varvade gamla lätt sentimentala minnen från när Teater Scratch började med gatuteater och demonstrationer. Allt varvat med tankar och funderingar kring att bo i Norrbotten utifrån allehanda perspektiv. Och ganska snabbt slogs det fast att genusfrågan är central i kommunen. Norrbottniska män ler sällan – påstod Swärdh och såg ut som en stenstod så lång han är. Fniss och skratt i publiken, igenkänningen var stor.
Styrkan i föreställningen är just den opretentiösa tonen, det ledigt avskalade sättet att samtala och berätta. Sympatiskt enkelt och chosefritt. Det var stundtals som att höra gamla isländska sagor om att människa är människas vän. Eller som Dan Swärdh formulerade saken: Vi behöver människor för att bli människa. Hörde jag någon som sa Amen? Kort och gott en lektion i humanism som innehöll såväl vackra tankar och ord som konkreta förslag på hur vi närmar oss varandra. Och det handlar om att handhälsa, lära oss småpratets ädla konst samt inte minst; ett leende. ”Är ni beredda?” Och så fick vi träna på det ett slag där vi satt. Och Dan Swärdh tog ett exempel med kommunens studenter som flyttar så fort de är klara. De har inga trådar in i samhället – de måste in i stan, handhälsa, småprata och le, bygga kontakter. ”Vi behöver 50.000 nya norrbottningar för att de ska gå runt!”. Ord och inga visor. Och han jämförde med Umeå som vi en gång var rätt så jämnstora med. Nu har de rusat ifrån. ”Det gör ont, eller hur?”. Vi måste fundera på varför, slog Dan Swärdh fast.
Som sagt, det var både jubileum (40 år sen Teater Scratch startade) och avsked. Och efter varma applåder bjöd Dan Swärdh upp publiken på bubbel av olika styrkor och slag. Och småpratet tog fart igen. Onekligen ett snofsigt tack och hej.