Litteratur
Sylvia Plath
Dagböcker och anteckningar 1950 - 1962
Översättning: Rebecca Alsberg
Norstedts
En begåvning så oerhörd att man förskräcks och fascineras, som av den stora kometen som lyser upp universum. Även i de dagböcker som nu publiceras, även i osorterade skisser, upprepningar och listor, även när hon tjatar och är banal. En fruktansvärd talang, ett medvetande, expanderat mellan total svartsyn och fullständig upplysning. Hur kan man då leva?
Dagboken kom första gången på svenska redan 2003. Nu inlemmas den, med rätta, i en klassikerserie. Vad helst hon tar i, det blir litteratur, det blir bättre än verkligheten och paradoxalt nog – sannare.
Maken Ted Hughes gav tidigt ut och redigerade hennes dagböcker, några brände han dessutom. Nu är allting med, volymen blir texttrogen men tung. Hon är själv oredigerad, dagbokstjatig, ovederhäftigt subjektiv. Men lika lysande. Just som det är hos de verkligt stora, språket är magi, iakttagelseförmågan gudomlig. Men här också bipolärt färgad, fast hennes egen tid hade nog sagt manodepressiv. I närheten av hennes prosa känner man det där livsfarliga, det är visserligen en romantisk kliché, en schubertassociation, men den stämmer. Dödsnärheten potentierar hennes sätt med orden.
Och själva livet är en rävsax mellan konvention och ambition, mellan femtiotalets korsetterade kvinnoideal och det frisläppta författarjaget. Alldeles i närheten av slukmörkret dessutom. Krafterna pressade henne till döds, men pressade också fram litteratur av det högsta märket.