Essäistik
Med egen hand
Författare: Suzanne Brøgger
Översättare: Nina Wähä
Förlag: Norstedts
Under hela sitt författarliv har Suzsanne Brøgger ställt samtidsmoralen på sin spets och utforskat vad det innebär att bryta mot det som förväntas av människan i allmänhet och kvinnan i synnerhet. I den nya boken ”Med egen hand” tar hon tempen på samtiden genom att gå tillbaka till sina egna verk och se hur tiderna förändrats. I en löst sammanhållen samling essäer av personligt slag, på japanska kallad Zui hitsu, reflekterar hon över vad det innebär att vara människa i vår ständigt nya tid. Suzanne Brøgger är 76 år och med ögon drillade i erfarenhet ser hon nya slagfält där gamla krig utspelas på nytt. I ett utforskande av identitetens och varats nya fronter återupplever hon nu sina egna strider, både litterära och verkliga.
Äktenskapet och kärleken har alltid varit närvarande i Suzanne Brøggers författarskap, liksom religionen och rasen. Sedan debuten 1973 har hon utforskat kärlekens och relationernas uttryck och många gånger protesterat mot de former de låsts fast i. Nu ställs hon istället inför relationernas omformulering och omkodning, där den uppkopplade människan träffas men aldrig möts och där äktenskapets och sexualitetens revolution möter algoritmer och singelhushåll.
Här finns också frågan kring etnisk tillhörighet och kvinnans situation. Där judendomen länge utgjorde fond för hennes eget familjeprojekt besöker Suzanne Brøgger nu istället kurderna och kvinnokrigarna, flyktingarna och IS-kvinnorna. Den judiska erfarenheten av krig och nazism stöts och blöts mot vår tids krigshärdar och folkmord. I skärningspunkterna för kön och ras blir den överskridande kvinnan satt i fokus, den kvinna vars frihet alltid förefaller vara föremål för tuffare förhandlingar och hårdare domar.
Suzanne Brøgger är en kultiverad tänkare och intellektuell, mognad i en tid där humanioran stod som viss garant för nyfikenhet, öppenhet och, främst, mänsklig värdighet. Därför är det kul att läsa Brøgger. Här finns kontroversen och den blixtrande prosan, bildningen och den alltid närvarande konsten. Texterna är rappa, utforskande och nyfikna. Hela boken är spretig, anekdotisk, vildvuxen. Detta är prosa när den är i högsta grad levande och det gör mig glad. Jag är, som alltid i Brøggers närhet, hypnotiserad, och jag finner nya vinklar in till gamla problem. Suzanne Brøgger är, som alltid, högst relevant. I en tid av teknisk reduktionism och växande barbari bär hon envist konsten och kulturen som en fana av motstånd.