Stora känslor på nypremiär

Tonbrukets pianist Martin Hedros spelar mycket inlevelsefullt och när låten The Harmonist är slut tittar han yrvaket upp åt fel håll och ser Kulturens hus stora sal totalt öde.

– Man måste titta åt rätt håll här. Annars tror man att det är helt tomt, säger han till publiken när han vänt sig om.

Han ser då en en publik som bänkat sig längst bak på scen. Konceptet Backstage går ut på en intim känsla av att få vara så närvarande det går utan att ingå i bandet.

Så lysande då att man har bokat Sumie Nagano som kvällens första akt. Stilla, enkelt och försiktigt intar hon scenen och säger "Hej... Det här är Max. Det här är Albert" och pekar på flankerande gitarrist och trumpetare. "Hej Max, Hej Albert" svarar delar av publiken i vanlig samtalston och det är hur nära vi är.

Sumie Nagano öppnar med Let´s get lost och det följer det inslagna tonläget. Helt befriat från effektsökeri och istället eftertänksamt och lågmält. Detta ska nu inte misstas för tråkigt för det är det absolut inte. Efter Show talked windows – som får en att dröma sig bort mot höst och vindpinade rutor – och Never wanted to be har jag fortfarande inte sett en enda hastig rörelse eller, trots en stark, klar röst, någongång hört den rösten användas mer än just lågmält. Att detta stillsamma ändå inte snuddar vid tråkigt beror på att det finns spänning. Ska det braka loss strax och ska spelningen ta en helt ny vändning?

Ingenting tyder på det och jag förstår att det inte ska komma, samtidigt som jag gillar att på ett underliggande sätt hotas av det. Midnight glories framför Sumie Nagano ensam och kontrasten till fullkontaktsboxningsfilmen i svartvitt i bakgrunden är häftig. Jag knockas utan att det svingas.

Göteborgstjejen Nagano påminner fler än en gång om sin kollega José Gonzales från samma stad.

Efter paus gör Tonbruket entré och är det en väsenskild upplevelse. Den sal som nyss var tom och ekande – på ett bra sätt – fylls nu till bredden av en mäktig ljudmatta, trots att vi är samma antal personer i lokalen. Bland förståsigpåare pågår en oklar och lönlös tävling om att genrebestämma Tonbruket. Lönlös eftersom att det inte går. Vi får allt. Allt utom sång då eftersom att det är högst vanligt i instrumental musik. I övrigt är det jazz, klassiska rockriff, tv-spelsliknande toner, progg, stilla, stilla och kaos, kaos. Ja, du hör. Ingen anledning till att slösa tid på att bestämma var det här hör hemma. Bättre då att låta sig dras med i de stora känslorna.

Det är en väldigt filmisk musik. Under kvällens höjdpunkt The Harmonist ser jag för mitt inre en 70-tals film där någon jagas springandes genom skitiga gränder, hoppandes över nedfallna soptunnor i ett rasande tempo och ivrigt tittandes bakåt för att stiligt och tidsenligt klädda snubbar är hak i häl.

Plötsigt är de bortskakade och en flåsande, men lugn promenad tar vid innan de är nära igen igen och ny galen jakt uppstår.

Låten övergår i något som framkallar långsamma undervattensscener och då inte i Zlatan-i-reklamfilm-och-isvatten-stil utan någon som i utdragna simtag inlindad i lång vit klänning sakta tar sig fram på ett dansant sätt och utan att behöva hämta luft. Tempot är nu nära noll.

Jag skulle kunna trötta ut dig med beskrivningar om vad jag såg till varje låt, det ska jag inte utan nöjer mig med att konstarera att bra instrumental musik gör saker med en.