Den är också en lång brevdialog om maktens problem, om plikten, dygden, statsnyttan. Och framför allt en djup diskussion om individens val och öde mellan ideal och verklighet.
Augustus är den kejsare som skänker Rom fred, säkra gränser och välstånd efter mordet på Julius Caesar 44 f. Kr. Detta under den tid när republiken färdas mot kejsardöme och inbördeskrig, egenintresse och förfall återigen hotar dess ordningar och ambitioner. Augustus ställning som icke-utropad diktator är naturligtvis en komplikation om Williams roman får en historiekritisk läsning. Tvärtemot bilden av den upplyste, balanserade och insiktsfulle statsledare Williams beskriver var ju Augustus en av de aktiva att avskaffa republikens representativa styrelsesätt och ersätta det med det personligt diktatoriska. En upplyst despot med republikanska dygder.
Romanen är skriven med denna amerikanska begränsning; den problematiserar varken det romerska imperiet eller kejsaren. Istället bärs den upp av det förmänskligade porträtt som finns bakom de idealiserade statyerna av den antike kejsaren. Och så väl lyckas Williams i den gestaltningen att olika presidentansikten hela tiden visar sig på näthinnan. Augustus, den bildade med så många poeter bland sina vänner, den blide med sina tydliga tal liknar inte sällan den gode Obama, förhoppningarnas president innan han brottades ner av företrädarnas arv. Men säkert har var tid läst in sina samtida i Augustus galleri, en Kennedy hade passat bättre för Williams dåtida läsare. Nej, någon Trump beskriver Williams inte, men kanske anade han ändå eftersom romanen faktiskt slutar i det besudlade namnet Nero.
Williams roman handlar om hur en människa kan hantera makten och hur makten hanterar människan. Det brukar aldrig sluta väl även om statsnyttan kan applådera efteråt. Därför tänker man ofta på pliktens etik under läsningen, viljan att underkasta sig överordnade mål, att frånse sitt eget vara, dygden i att tjäna någonting större. Den här gången var det Pax Romana, den stora romerska freden, till priset av åtskilliga döda, förräderier och stort övervåld. Men en gång var Augustus ung med unga vänner, läste poesi, rumlade och drömde. En gång. Han överlevde alla sina vänner, inte utan offer, och dog först år 14 e. Kr.
Ifall ni undrar, jo det är lysande romankonst, stort episkt berättande i brevform mellan de män (mestadels) som formade världens makt för 2 000 år sedan. Och faktiskt är porträttet av dottern Julia bland de mest utmejslade och gripande i boken.