Biografi
Surrender – 40 låtar, en berättelse
Författare: Bono
Översättare: Cecilia Berglund Barklem
Förlag: Bokförlaget Polaris
U2 är ett av världens största rockband alla kategorier och sångaren Bono är en av musikvärldens största stjärnor. I över 30 år har bandet turnerat över världen, släppt skivor och sålt ut arenor. På sidan av musiken har Bono också gjort sig känd som en brinnande filantrop, lika mycket välgörare som rockstjärna, där han tagit fattiga, aidssmittade och krigsdrabbade under sina vingar och fört ut deras röster till vanligt folk likväl som till mäktiga presidenter. När biografin ”Surrender” nu släpps finns med andra ord en del att avhandla. Med utgångspunkt i 40 låtar tar Bono med både läsare och fans genom bandets karriär, från dess början i Dublin till dess nuvarande skick över tre decennier senare.
Jag har egentligen aldrig gillat U2. För mig har de alltid framstått som tråkiga. Bonos biografi gör inget för att förändra denna åsikt. När jag läser ”Surrender” är det lite av en gåta hur ett så tråkigt band kunnat bli ett av rockhistoriens största. Mycket har nog att göra med Bonos trevliga och andliga framtoning. Den läsare som här letar en skildring av både det högsta och det lägsta som stjärnglans och rock n roll erbjuder lär bli besviken. Här finns inga rockstjärnelater, ingen dekadens, inget skvaller förklätt till ärlighet. Bono måste vara den enda personen i världen som kan skriva om ett helt årtionde av skörlevnad och partyn och ändå få det att låta som att han knappt druckit en bärs. Istället för en skildring över sol- och skuggsidorna i livet som rockstjärna finner läsaren istället en grubblande och stundtals extatisk bok där stjärnans tro och sökande efter Gud får ta desto mer plats. Det må vara på gott och på ont, men de många smörfilosofiska utläggningarna om musikens och sångens relation till Gud går mig snabbt på nerverna.
Istället är Bonos många resor in i filantropin och storpolitiken desto mer intressanta. Kampen mot AIDS, fattigdom och orättvisor har tagit Bono till intressanta platser och människor. Skildringarna av dessa möten med allt från presidenter och sjuka aidssmittade är givande läsning där läsaren får inblick i både världen och det spel som spelas för att forma den.
Mer än en rockbiografi är ”Surrender” ett tacktal till de människor Bono mött genom åren. Det är ett tack till hans bandmedlemmar, familj, medarbetare, idoler och till bandets fans. Kanske är det också därför boken känns så förbannat tillrättalagd. En tacksägelse tenderar att ta tillvara på det bästa snarare än det sämsta. Det må vara trevligt och berömvärt som gest och karaktärsdrag, men som läsning lämnar det mer att önska när man läser om ett av världshistoriens största rockband.