Svedjedal är professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, vilket möjligen kan tyda på att hans bok är en torr och tungläst akademisk lunta, 680 sidor tjock inklusive fotnoter, och litteraturförteckning.
Men så är inte alls fallet. Svedjedal är en lysande stilist och det är en njutning att läsa hans spänstiga och lättillgängliga språk. Hans bok bjuder på en gedigen genomgång av Boyes liv och diktning, kronologiskt ordnad från hennes barndom i Göteborg till hennes tragiska död i Alingsås.
Svedjedals intention är inte i första hand att tolka Boyes texter utan att ”göra reda för författarens liv och omständigheterna kring verkens tillkomst”.
En tidigare Boye-biografi, Margit Abenius ”Drabbad av renhet”, gavs ut redan 1950 och sedan dess har mycken forskning om Boyes insatser som författare och kulturpersonlighet bedrivits, inte minst av Svedjedal själv, varför hans bok ger ny kunskap om Boyes skiftesrika och problematiska liv.
Litteratursociologen Svedjedal redogör för Boyes problem att kunna leva på sitt författarskap. Författararvodena var blygsamma och i de flesta fall trycktes ganska små upplagor, trots att böckerna för det mesta mottogs positivt av kritikerna.
Boye engagerade sig i författarnas kamp för bättre villkor. Hennes inkomster av böckerna räckte dåligt till. Därför måste hon ägna sig åt recensionsskrivande, översättningar och snabbt komponerade noveller. Hennes roman ”För lite” handlar om en fattig författare som måste göra avkall på sina konstnärliga ambitioner och skriva lättviktiga böcker för att klara familjens försörjning.
Hon levde sparsamt men tvingades ibland ta lärarvikariat för att klara alla utgifter för sig och sin sambo Margot Hanel, som hon levde tillsammans med under åren 1934-41. Boye hade träffat Margot i Berlin, förälskat sig och tagit henne med till Sverige. De bodde i en tvårummare i Stockholm och Boye måste försörja dem båda. Deras förhållande var tidvis konfliktfyllt och Boye hade andra kärleksaffärer vid sidan om.
Boyes komplicerade kärleksliv med en rad förälskelser i både kvinnor och män, har haft stor betydelse både för hennes liv och leverne och för hennes böcker. Om detta kunde Abenius inte skriva av diskretionsskäl i sin biografi, medan Svedjedal via brev och andra dokument kunnat klargöra Boyes många och ofta olyckliga förälskelser. Eftersom lesbisk kärlek på den tiden ansågs naturvidrig och sjuklig, tvingades Boye dölja sin läggning. Hon försökte förgäves ”bota” sig med hjälp av psykoanalys. Sin känsla av utanförskap blev hon aldrig av med.
Svedjedal följer Boyes intellektuella utveckling från ungdomsårens kristna trosvisshet, till viljestark individualism påverkad av Nietzsche och Vilhelm Ekelund. Denna omvändelse skedde under själslig vånda och kom senare att skildras i hennes roman ”Kris” (1934). Svedjedal skriver att Boye då ”blivit politiskt radikal, genomgått psykoanalys, upptäckt den litterära modernismen och öppet bejakat sin bisexualitet.” Dessutom hade hon utvecklats till en hängiven feminist.
Boye vistades ofta i Tyskland och hann också uppleva den nazistiska diktaturen med hätsk propaganda och judeförföljelse. Hon engagerade sig djupt i fredsrörelsen och flyktinghjälpen. Sin avsky för totalitära regimer gav hon uttryck för i sin sista och största roman ”Kallocain”. Stalins Sovjet kan liksom Hitlers Tyskland utgöra modell för Världsstaten i Boyes bok. Den offentliga lögnen och sanningens farlighet visste Boye mycket om.
Trots den stora framgången med ”Kallocain” och trots att hon var en av Sveriges mest hyllade författare, närmade sig katastrofen.
Lyssnar jag, hör jag livet fly Det är som du ville mig något.
ständigt snabbare nu. En gåva vill du visst ha:
De lugna stegen bakom – en underlig liten nyckel –
Död, det är du. Det lilla ordet ja.
Dessa strofer ingår i Karin Boyes dikt ”De lugna stegen bakom”, som trycktes i en tidning den 15 april 1941. Den 27 april hittades Karin Boye ihjälfrusen i en skogsbacke. Hon hade tagit sitt liv.
Boyes självmord är fortfarande gåtfullt. Hon hade försökt ta livet av sig flera gånger tidigare men alltid gett möjlighet för närstående att rädda henne. Det gjorde hon också den sista gången, men genom olyckliga omständigheter hittade man henne inte i tid.
För alla som intresserar sig för Boyes liv och författarskap kommer Svedjedals bok under lång tid att vara den främsta kunskapskällan.