Så skriver den syriska poeten Adonis i ett lysande förord till en nyutgåva av Stig Dagermans dagsedlar. Adonis delar Dagermans avsky för krig och maktfullkomliga regimer och hans empati för den lilla människans kamp för frihet.
Dagerman skrev över 1 000 dagsverser åren 1943-47 och 1950-54 i den syndikalistiska tidningen Arbetaren. Ett rikt urval finns att läsa i den nya boken, som också innehåller Hans Sandbergs avslutande informativa kommentarer till tidigare utgåvor och samtida kritikers positiva mottagande av dagsverserna.
Dikternas litterära kvalitet är givetvis skiftande, men förvånansvärt många är fortfarande mycket läsvärda, och somliga är kusligt aktuella. Med åren utvecklade Dagerman sin verskonst till mästarklass och skrev allt skickligare och elegantare om små och stora händelser.
40-talstexterna belyser krigets vansinne och gisslar inte bara nazisternas och fascisternas gärningar, utan också kommunistregimen i Sovjet, där man inrättat en helgdag för kanonen. Fordbolaget i USA, som deltagit på båda sidor i kriget och tjänat stora pengar, får också en dagsedel:
Människor mals och blir döda
men Fordbilen varar beständigt.
Att sedlar inte kan blöda,
tänk så förbannat behändigt! (26.9.45)
Dagerman ironiserar över den fredliga oasen Sverige, där man till exempel inför julen 1944 har problem med att få tag på skinka och korv: ”Liken multna i gräs och torv. (Fanen vete om vi får korv.)” Han betraktar ofta de stora världshändelserna från en svensk kråkvinkel.
Men andra dikter lockar till hjärtligare skratt. En av mina favoriter är ”Rättstavning”, som utgår från en uppgift om att Medelsvenssons torftiga ordförråd beror på märkliga rättstavningsövningar. Sista strofen lyder
Mitt språk har inga biljud.
Min själ tar inga skäl.
Mitt hjärta är ett j-ljud.
Ett sje-ljud är min själ. (31.1.51)
För oss som var med väcker läsningen av dagsedlarna många minnen. Nürnbergsprocessen, Franco-Spanien, Haijby- och Kejne-affärerna, nedskjutningen av Caralinaplanet, filmen ”Hon dansade en sommar” med chockerande nakenbad, Snoddas-hysterin, lillprinsen på Haga och Gustaf V:s död, censuren bakom järnridån, fruktan för atombomben.
Dagermans förtvivlan över förtryck, rasism, flyktingkatastrofer och krig känns tyvärr brännande aktuell. Hans dagsedel ”Flykten valde oss” från 1953 kunde vara skriven hösten 2017.
Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.
Flykten valde oss. Därför är vi här.
Ni som ej blev valda – men ändå frihet äger,
Hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär!
Bojan väljer foten. Vi valde att vandra.
Natten var barmhärtig. Nu är vi här.
Ni är för många, kanske den frie trygge säger.
Kan vi bli för många som vet vad frihet är?
Ingen väljer nöden. Vi valde den icke.
Den valde oss på vägen. Nu är vi här.
Ni som ej blev valda! Vi vet vad frihet väger!
Hjälp oss att bära den frihet som vi bär!
Dagen innan han tog livet av sig i november 1954 och lämnade tundran av is och fågelskri, gick han till tidningen med sin sista dagsedel. Några veckor tidigare hade han skrivit
Hur fort blir lönnarna gula,
som lyser vår vandring i parken.
Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken.