Robert Petterssons riviga rockröst skapar en tuff känsla på dansbandsgunget.
Det sägs att klyftan mellan kritiker och allmänheten är större än någonsin. Det recensenter tycker behöver inte vara i närheten av alla andras åsikter – om någon tvekar på att det är sant stod det tydligaste exemplet på scenen i Kiruna under lördagen. Två gånger.
Stiftelsen har alltid fått dåliga recensioner och sågats av kritiker, samtidigt som publiken älskat dem och troget återkommit till deras spelningar.
Det är dags att ändra på det nu. Stiftelsen förtjänar upprättelse. Bandet från Ånge har en solklar position i svenskarnas hjärtan och bör behandlas därefter.
När arrangören släppte biljetterna till lördagens spelning tog det slut snabbare än du kan säga dansbandsrock och ivriga Kirunabor fortsatte att banka på biljettluckan till dess att bandet gick med på att köra ytterligare en konsert – 45 minuter efter att den första tagit slut. Aurora-salen Dálvi sägs ta in 1 400 personer och det betyder att 2 800 Kirunabor kan ha sett fenomenet denna kväll.
Kan närmare tretusen personer ha fel? Knappast.
Både blåssektion och körsång gjorde att Stiftelsen fick en maffig känsla av tryck.
Det är bara att inse att det här är vad folket vill ha. Folk älskar after ski-mässiga rockriff som bjuder in till handklapp, folk vill skrika "Bira bira bira – bärs bärs bärs" och få uppmuntrande ord, folk vill dansa loss till dansbandsgung utan att skämmas. Folk vill vara där annat folk är.
När sångaren Robert Pettersson bryter sig loss från mikrofonstativet och fuldansar får publiken anledning att tänka på annat än texterna. När blåssektionen fyller i enkla ackordföljder får åskådarna en maffig känsla av tyngd. När texterna är så genanta att det inte går att sjunga med utan att le får fansen anledning att titta varandra i ögonen och försonas. När låtar, som tillsammans spelats 100 miljoner gånger på Spotify, framförs kommer texterna lika naturligt som kaffe på maten.
Den givna höjdpunkten för många blev Stiftelsen som drog överlägset störst publik under helgen.
Det är en publikfest där allt är tillåtet. Det är en rivig rockröst som får behagligt Svensktopps-gung att kännas tufft. Det är texter som betyder precis vad som uttalas. Det finns en enkelhet i allt från musikvideos till melodier.
Gång på gång drar Stiftelsen storpublik och blir det givna soundtracket när Kirunas nya centrum ska sammanfatta första helgen.
Men efter att ha bevittnat två raka Stiftelsen-spelningar och frenetiskt tittar igenom anteckningarna börjar jag bli desperat. Hur ska Stiftelsen kunna få upprättelse? Kan någon berätta varför det här skulle vara bra?
Biljetterna till Stiftelsen tog slut snabbt och därför gjorde bandet ytterligare en spelning i Kirunas nya centrum. Recensenten försöker förstå storheten.