Resten av publiken sitter som trollbundna, helt i hennes grepp, men när jag väl börjat känna att hon medvetet skapar en distans så har jag svårt att känna mig lika berörd.
Missförstå mig rätt, det är bra. Riktigt bra. Moonicas, eller Lisas som hon egentligen heter, röst är fantastisk. ”Ibland” är fem plus. Hennes version av ”Månen” likaså. När hon sjunger gör det lite ont och så men när hon pratar blir jag förvirrad. Hennes mellansnack består mest av plattityder som ”man är aldrig ensam, kom ihåg det”, vilket för övrigt inte alls stämmer, och ”det goda vinner alltid”, vilket också är ett lur.
Jag kan inte låta bli att jämföra henne med Sarah Klang. Båda har smärtsamt starka röster men lite svagare låtar. Båda använder humor i sina mellansnack. Men när Sarah Klang gör det så skapar kontrasten en ännu mörkare känsla, det känns som att hon måste skämta för att inte gå sönder. När Moonica Mac skämtar får jag mer en känsla av att mörkret inte är på riktigt. Och det stör lite. Jag vill få hjärtat slitet ur kroppen, inte mysklappa med.
Men vem är jag att avkräva henne total hudlöshet? Som tur är får ju Moonica Mac själv bestämma hur mycket hon vill släppa in oss, och resten av publiken verkade älska varje sekund. De gav henne dubbla stående ovationer som aldrig ville ta slut.
Moonica säger att hon vill lämna oss med en go känsla och inte bara förmedla vemod. Jag skulle önska att hon släppte det ansvaret och istället vågade vara sårbar på riktigt.
Eller att hon bara hållit käft och satsat på att se plågad och mystisk ut. Lurat mig till att vilja ligga med huvudet i hennes knä och bli strykt över håret.
Recension
Moonica Mac
Kulturens Hus, onsdag 19:30
Längd: 90 minuter
Publik: En nästan fullsatt salong av tårögda tillbedjare
Bäst: ”Ibland”
Sämst: Att jag kände mig lurad på att bli lurad.
Betyg: 4