När Movits albumdebuterade, för fyra år sedan, var Äppelknyckarjazz inte bara namnet på skivan. Det var namnet på genren. De prospekterande bröderna Rensfeldt vaskade fram en veritabel guldklimp i snilledraget att kombinera swingjazz med hiphop – och plötsligt var de en helt unik musikstils enda framställare.
I och med uppföljaren Ut ur min skalle moderniserades soundet en aning. Instrumenteringen var fortfarande övervägande retro, men den minde inte i lika hög grad om swing-eran – ett steg som ändå kan sägas ha varit gynnande för deras artistiska integritet. Movits lyckades bevisa att deras ponny kunde fler trick än ett, utan att för den delen helt lämna sin nisch.
Gruppens tredje album, Huvudet bland molnen, tar nu ännu ett steg bort från den ursprungliga fusionen. Storbandsvibbarna är nästan helt nedskruvade, och ljudbilden har sållat sig till den svenska hiphopscenens standard: rap på en bädd av beats med någorlunda eklektiska influenser. Som Timbuktu, som Maskinen. Båda dessa dyker förövrigt upp under skivans gång, på nummer som lika gärna hade kunnat höra hemma i deras egna kataloger (featuring Movits, snarare än tvärtom).
Och den här förändringen kan ju ses som både positiv och negativ. Visst är deras ständiga framåtrörelse beundransvärd, men samtidigt rör de sig i mindre och mindre originella mönster. Visst är Johan Rensfeldts rap mestadels lika rapp som alltid, men den mår stundvis dåligt av genrekonventioner som autotune och nedpitchning (Maskinen-samarbetet Limousin blir därigenom nästan lika irriterande som vilken annan Maskinen-låt som helst). Och visst finns Jocke Nilssons snygga saxslingor kvar, men allt som oftast prioriteras blåsarrangemangen tyvärr ned – till förmån för publikfriande na na nah-hookar.
Sin kulmen når albumet ganska tidigt, i och med den underbart tillbakalagda och visseldrivna Halvvägs. Spåret utgör tracklistens obligatoriska Zacke-samarbete – och som sådant är det betydligt mer lyckat än Int äre nå, låten som Movits gästade på dennes Renhjärtat. Men då är Halvvägs också de enda minuterna på skivan som kan mäta sig med merparten av Zackes senaste alster.
Huvudet bland molnen håller svensk hiphops branschstandard, helt enkelt. Det är ett stabilt verk, men det lider av hur lätt det är att jämföras med annat. Vilket inte var fallet då Movits var ensamma i sin genre.