”Man blir glad av svarta i det, det kommer rakt in”, ”Opretentiöst och explosivt”, ”Jag är helt lycklig, det var ren njutning” och ”Jag gillar inte blues i vanliga fall men med den här punk-taken blir det något helt annat”. Så låter det hos mina bordsgrannar som i ett upprymt samtal reflekterar över spelningen och jag kan inte annat än hålla med. Jag har aldrig hört blues så här.
Spelningen går igenom något slags allmängiltigt känsloregister. Från den, än, osläppta låten “Prästholmen i Boden” där det sjungs om att första gången dricka öl, för att direkt efter spela “Misslyckad” där det kommuniceras ett stadie där tron på livet och dess innebörd vacklar.
“Jag tänker var det här allt”, sjunger Mattias Barthelsson och resten av spelningen fortsätter med många texter som genomsyras av vemod och de svårare delarna av att vara människa, till exempel i låten med titeln "Socialbidrag". Men de lyckas på något förunderligt sätt göra det totalt sorglöst.
För hur sorgliga textraderna än är blir det aldrig tungsint, inte ofta har ett band fått det att pirra till av genuin glädje klockan två på en söndagseftermiddag som Barthelssons Psyke.
Trots att frontfiguren sitter ned framför en sittande publik, kan en dra till med det gubbiga uttrycket "spänn fast er", för fort går det. Bandets iver och spelningens intensitet är inget för den åksjuke.
Magnus Tosser skrev i en recension november 2018: ”Barthelssons psyke är fysiskt” och sällan har något varit en lika träffande beskrivning. Mattias Barthelssons nerv i rösten tillsammans med bandets energi skapar en dynamik likt inget annat. Det vibrerar från tårna upp till hjässan och inte ett ben i lokalen sitter still. Hade förutsättningarna varit annorlunda skulle de lyfta taket på riktigt, inte bara bildligt talat.
Och än tydligare blir den tesen när de, efter att publiken klappat “en gång till”, kommer in och kör deras Spotifyetta “Jag drar till Boden” och nästintill alla sjunger med.
Om det kan få varenda ung, popfantast på fall, nja kanske inte. Men en sak är säker, Barthelssons Psyke har fått ett nytt fan. Jag vill höra mer än en gång till. Jag vill snöra på mig dansskorna och ha en stor ladugårdsfestival med dem som headline så fort omständigheterna tillåter.
Spelningen triggade igång en danslust som varit på vila sedan pandemin bröt ut, för vem vill inte dansa boogie till tonerna av Barthelssons Psyke?