Litteratur
Göran Sonnevi
Dikter 1959 - 1972.
Albert Bonniers förlag
Dikten finns med i det generösa urval på nästan 400 sidor av Sonnevis tidiga lyrik som Bonniers nu givit ut med titeln ”Dikter 1959 – 1972”.
Jag högläste Vietnamdikten för en klass blivande lärare någon gång i slutet av 1960-talet, och den mötte protester. Är det här poesi? Ska dikter handla om politik? Lärarstudenterna var inte ensamma om dessa frågor, de var vanliga i den samtida kulturdebatten.
Den långa orimmade dikten slutade med dessa rader:
Det är snart mars 1965.
För var dag
dödas allt fler i USA’s vidriga krig.
Snöflingorna på fotot av
president Johnson
vid tiden för de sista bombningarna
i Nordvietnam – han steg
ut eller in i en bil – faller
allt tätare över de vita siffrorna.
Fler döda, fler rättfärdiganden,
tills allt snöar igen
i den natt som slutgiltigt
ändrat sitt ljus utanför fönstren.
Sonnevis dikt har med åren fått historisk patina, fortfarande mycket läsvärd, skickligt komponerad som den är. Sorgen och vanmakten vibrerar fortfarande.
Det är en dikt och ingen plakattext. Sonnevi ser inte sig själv som en politisk lyriker.
”För egen del vill jag inte sätta skrivandet i tjänst hos något eller någon”, har han sagt i en intervju.
De här samlade dikterna vittnar också om en poet som inte går att inordna under en enkel etikett. Sonnevis lyrik är rik och mångskiftande. Han kan skriva kärleksdikter, belysa språkfilosofiska problem, i hans poesi ryms både naturvetenskap och mystik.
Inte minst är han en musikalisk poet, som omsorgsfullt komponerar rytmiska texter.