Linnea Olsson är en sådan där artist som alltid* förkroppsligat ordspråket less is more. Utrustad endast med ett mentalt ekolod och en manuell eko-loop har hon tappat upp vidsträckta undervattenslandskap av soniska, toniska frekvenser. Hon har fått sin flämtande sång och sina fyra cellosträngar att fylla studion; med sådan självklarhet att blotta tanken på en backline känts befängd. Hur skulle ljudet ens få plats i luften?
… och så har hon gått och blivit med band.
Eller, ja, nä, inte band, kanske. Men på nya skivan Breaking and shaking hörs åtminstone två till musiker. Gitarrer, bas, trummor och keyboards spelar de; precis sådär som vanliga popmusiker brukar göra. Cellon spelar i och för sig fortfarande den mest framträdande rollen, men jag kan ändå inte hjälpa att undra: Varför? Vadan denna sättning?**
Jo. Utveckling har inspirerats av Olssons "längtan efter att befria sig själv från komplicerade tekniska procedurer, för att istället kunna njuta av snabbare tempon och mer genomträngande beats". Så lyder förklaringen. Och den är helt och hållet rättfärdigande – speciellt med tnake på att det faktiskt funkar hur bra som helst. Jag hade kanske inte saknat de inhyrda instrumenten i deras frånvaro, men de förstör absolut inte. Istället bidrar de till att detta andra album, som kompositionsmässigt egentligen är ganska lik sin föregångare, låter annorlunda. Fräscht. Och Linnea Olsson lyckas så krossa ännu ett engelskspråkigt idiom.
"If it aint broke, don't fix it"?
Eller så fixar man det, men låter det vara helt på ett nytt, spännande sätt.
Så egentligen är ifrågasättandet ovan*** inte någon riktigt kritik – utan bara ett desperat famlande efter ett av de få icke-problem som finns att klaga på**** inom ramarna för Breaking and shaking.
För tillfället är Linnea Olssons mest lyssnade låt på Spotify, med ganska god marginal, duetten Halo från Ane Bruns Rarities. Och det är ju bra. Ane Brun är bra. Beyoncé är bra. Men egentligen är det lite fel. För Olssons egna material***** är definitivt nog eget (och bra) för att förtjäna att toppa de egna lyssnarsiffrorna på Spotify******.
* "Alltid" i bemärkelsen "i två år".
** Frågan besvaras i nästa stycke.
*** "Ovan" i bemärkelsen "för fyra stycken sedan".
**** Ett annat sådant är texterna, som levereras magnifikt, men som fortfarande inte riktigt verkar hitta dit de vill budskapsmässigt.
***** Titelspåret och "What" (samt hela debutalbumet "Ah!") rekommenderas speciellt.
****** Eller, för neutralitetens skull, valfri annan streamingtjänst.