Litteratur
I morgon har vi andra namn
Patricio Pron
Översättning: Manni Kössler
Norstedts
I uppbrottets desperation och tomhet utforskar författaren den sargade kärlekens små och stora mekanismer. När de anonyma huvudpersonerna skiljs åt kastas de ut på den moderna dejtingmarknaden, där digitala appar, skilsmässostatistik och amorösa möten kantar vägen till att hitta kärleken på nytt.
”I morgon har vi andra namn” är ett försök till en idébärande roman. I sin stil påminner den om en efterapning av en poststrukturalistisk fransk filosof. Dessvärre lyckas den varken som roman eller filosofi. Trots att själva ämnet förvisso är intressant så försvinner det på grund av en medioker handling och ett tillkrånglat språk. Ett exempel:
”Och ändå tyckte Hon att deras möjligheter verkade lika begränsade som föregående generations på grund av att de ekonomiska och sociala strukturerna inom vilka de nya kärleksförbindelserna måste fogas in inte hade förändrats det minsta sedan det monogama paret senast hade sanktionerats som begärets hegemoniska mall och samhällets minsta komponent."
Förstår ni vad jag menar?
Trots de många inträngande analyserna av ett brustet förhållande får karaktärerna inga konturer och ingen färg. Efter över 200 sidor bryr jag mig fortfarande inte om vad de tycker eller tänker. Språket är som att klättra över ett stenröse. Bäst är boken när den reflekterar över trender som sociala medier och distansen som många i dag upplever. Det finns dock andra som gör den analysen bättre. Som exempel kan nämnas Isabelle Ståhls ”Just nu är jag här”. Det är mer ”tell” och mindre ”show”. Detta är snarast en kombination av komplicerad matematisk ekvation och ett sömnpiller.