Roman
Camilla Prell-Weichl
Att överleva en sommar
Weyler förlag
Det börjar med socialrealism hemma hos nioåriga Michelle. Mamma har en kronisk sjukdom, nu är hon på väg att få ett återfall och pappa sitter framför teven med en grogg. Michelle dricker O'boy. Mamma måste in på sjukhus, socialtanterna kommer dit, Michelle vill vara kvar hemma hos pappa, trots spriten, men snart står det klart att hon inte kan stanna och måste skickas iväg för att sommarbo hos en fosterfamilj.
Så långt påminner det om Åsa Linderborgs självbiografiska roman "Mig äger ingen", fast utan Linderborgs autenticitet och inneboende lyskraft. Hos fosterföräldrarna Irma och Henrik i det ensliga huset på landet ändrar dock Camilla Prell-Weichls debutroman karaktär. Nu förvandlas boken till en psykologisk thriller, med smygande steg för steg-skräck som lågintensivt mullrar i hörnen. Här finns det låsta rummet. Källaren som är lika förbjuden den. Skogen dit Michelle smyger iväg på halvförbjudna äventyr. Geväret som plötsligt plockas fram. För att inte tala om skogstjärnen dit Michelle absolut inte får gå. Självklart går hon dit och smygbadar och måste sedan gömma sin våta, neonfärgade baddräkt.
Solen skiner på Michelle och Irma som spelar badmintonmatch efter badmintonmatch. Det är liksom bara Michelle och Irma. Henrik "forskar" (oklart om vad) och sitter på andra våningen och smattrar på sin skrivmaskin. Man riktigt känner hur utlämnad Michelle är till Irma.
Trion lever nästan helt för sig, i en läskig bubbla som skulle kunna bli en katastrof. Jag läser med andan i halsen, åh måtte Michelle inte dränka sin lilla hamster i badkaret, måtte inte Henrik vara sadist, måtte inte Irma börja skjuta med geväret. Hur det faktiskt går kan jag inte avslöja, men för mig blir slutet lite snopet.
"Att överleva en sommar" är skickligt skriven i jagform med bra dialog och scener. Den som konsekvent och rakt igenom berättar är Michelle. Men det finns också saker som jag upplever som påklistrade, som att Michelle skär sig med rakblad i låren så att blodet flyter. Och så alla dessa skräckingredienser, som uppradade på snöre. Vad betyder de egentligen? Den svenske mästaren i genren, John Ajvide Lindqvist, har ju för det mesta ett ärende utöver skräcken. I "Låt den rätte komma in" finns till exempel den mobbades sköna revansch. Men något sådant hittar jag inte i "Att överleva en sommar".