Självbiografi
Det mörka rummet - Om migränens historia och jakten på lindring
Författare: Celia Svedhem
Förlag: Natur & Kultur
Blixten som klyver huvudet i delar. Spyan som sprutar ur munnen. Och sedan det mörka rummet, tystnaden. Givet hur många som lider av migrän är själva beskrivningarna av hur anfallen känns egentligen inte ovanliga, jag har själv hört dem många gånger. Blixten. Bomben. Knivarna som sticks in i hjärnan och vrids om. Man fattar att det gör ont, men hur känns det egentligen att leva med migrän? Hur påverkar det livet när ens huvud gör så ont att man inte alls kan fungera, samtidigt som ingen tar en på allvar?
Psykologen Celia Svedhem lider av kronisk migrän. Ungefär varannan dag ligger hon helt utslagen i ett mörkt rum. Hon kan inte jobba, inte ta hand om sina barn, inte umgås med maken. Tystnad och mörker är det enda som lindrar den djävulska smärtan i hennes huvud som inget kan bota och som ingen kan se. Efter att den månatliga ransonen mediciner knaprats upp på några dagar återstår bara att lida sig igenom den huvudvärk som förstör hennes liv.
Genom att skildra den förödande inverkan som migränen har på den egna vardagen åskådliggör Celia Svedhem en sjuktillvaro som ofta faller mellan stolarna - en tillvaro som läkarna inte kan bota och som vänner och kollegor inte tar på allvar. Kvar blir den sjuke med en smärta som är blott alltför närvarande men som samtidigt ger upphov till skam, en skam som frodas när arbets- och familjeliv faller sönder.
Trots att migrän är väldigt vanligt är det en sjukdom som i mångt och mycket saknar både bredare förståelse och kulturhistoria. När Celia Svedhem försöker spåra migränens kulturella inverkan är det därför mellan raderna hon ofta får läsa. Här återfinner läsaren kulturprofiler som fallit offer för migränens förbannelse. Sigmund Freud, Friedrich Nietzsche, Charles Darwin och kanske främst Virginia Woolf får här agera ankare för migränens historiska karaktärsgalleri. Trots att Celia Svedhem försöker hitta en grund för en sorts kulturell kanalisering genom migränen faller denna del av boken lite platt.
Mer berikande är då den ärliga skildringen av den skam och den smärta som förstör författarens eget liv, och en desperat längtan efter en lindring som egentligen inte finns. Någon historia över migränens inverkan är ”Det mörka rummet” inte, men däremot en uppriktig berättelse om en sjukdom som i mångt och mycket saknar röst.
När jag framöver hör någon säga att de har migrän kommer jag att visa väsentligen mer hänsyn än jag gjort. Den hänsynen kan den drabbade tacka Celia Svedhem och ”Det mörka rummet” för.