Körverk
Maria W Horn
Den vita duvans lament
Luleåbiennalen 2020
Den känslige noterar förmodligen hur ångesten ännu viskar från väggar och ur prång. En lokal som klippt och skuren för en konstinstallation kring hur isolering och ensamhet påverkar oss människor. För övrigt nog så aktuellt i dessa dagar. Musikern Maria W Horns installation ”Den vita duvans lament” är en ”elektroakustisk komposition för åtta stämmor, syntes & ljus” som ingår i Luleåbiennalen 2020. Det är en omskakande och samtidigt rejält häftig upplevelse.
Publiken leds in i det gamla kronohäktet med sin Panoptikondel från 1856 med sjutton celler i två plan runt en spiraltrappa. Detta var ett för sin tid nytänkande inom kriminalvården där idén var att som namnet antyder (panoptikon = allseende) vårdpersonalen dygnet runt kunde se fångarna utan att de i sin tur visste om de var betraktade eller ej. De måste med andra ord hela tiden agera som om fångvaktarna kunde se dem. En metod som ansågs befrämja deras välbefinnande. Något som vi idag förstås upplever som djupt kränkande, närmast som mental terror.
Hur fångar man människans förtvivlan på jorden? Livets tomhet och övergivenhet? Jo, naturligtvis med en klagosång till himlen. Maria W Horn presenterar ett flödande musikverk med inslag av körsång för flera stämmor, rikt på molltoner och med ekon från gregoriansk sångtradition men i övrigt med dissonanta glidningar av modernt snitt. Vi hör det latinska ”Omnia citra mortem” alltså ”Allt som är död” vilket förstås gör skäl för namnet ”lament”; klagan. I de minimala cellerna på 2x3 meter står högtalare där röster viskar närmast besvärjelseliknande monotona fraser som likt mantran upprepar ordflätor som ”Om lika dras från lika blir återstoden lika, om lika läggs till lika …”. Ett becksvart uttryck för längtan efter mening och struktur av en förminskad människa som på alla sätt desperat kämpar med att söka behålla sin hjärna och själ intakt.
Hela installationen badar i ett varmt rött ljus som pulserar upp och ner, växlande mellan ljus och mörker. Kanske som en påminnelse om att det enda tidsliga som det gick att förhålla sig till som fånge var hur dagsljuset kom och gick i det snålt tilltagna cellfönstret när dagarna kröp fram.
Ända till år 1979 rymde det numera K-märkta Vita duvan fångar – för att idag utgöra spelplatsen för ett av de absoluta toppinslagen i 2020 års Luleåbiennal som pågår fram till den 14 februari.