Matti Ollikainen sjunger svarta texter om kärlek.
Konsert
Franska trion, Festspelen i Piteå
Tid och plats: 11 juni klockan 21, Outside the Box, Studio Acusticum.
Lite fakta om bandet bör också höra till norrbottningarnas allmänbildning, som något att vara stolta över. Sångaren, frontfiguren, låtskrivaren Matti Ollikainen, född 1973, är nämligen uppvuxen i Ullatti, son till finskfödde folkmusikern och konstnären Vilho Ollikainen. Sedan1993 bor han i Göteborg.
Franska trion går in på sitt tjugoförsta år som band och har släppt en lång rad studioalbum. Men att uppleva Franska trion live är något alldeles särskilt, liksom upphöjt. Som musiker är Matti Ollikainen, piano, brutalt bra, på ett sådant där ekvilibristiskt sätt. Lika skickliga är Christoffer Cantillo på trummor och Viktor Turegård på kontrabas. Det är influerat av allt möjligt – jazz, blues, gospel.
De uppträder "Outside the Box" på Festspelen, det vill säga i foajén med kafédukning. Jag hade gärna sett dem i Black Box, för att extra mycket få försjunka i mig själv, men den här platsen är ändå helt ok också.
Matti Ollikainen klädd i svarta gympadojor, svarta jeans och svart kavaj, har ett sparsmakat sätt att möta publiken på. Han sjunger med slutna ögon och mellansnacket är nästintill obefintligt. Han tackar nödtorftigast efter varje applåd, sedan kör han genast igång nästa låt utan att man hinner hämta andan. Intrycket blir introvert, men samtidigt en metod att rikta all energi – både sin egen och publikens – till det musikaliska uttrycket och texterna. Jag undrar hur det skulle bli om han öppnade sig lite mer i mellansnacken, men har inte svaret på det.
I texterna är han desto mer öppen. Jag kommer inte på någon nutida popartist som skriver så svart om kärlek som Matti Ollikainen. Det naivistiska i hans poesi förstärker det svarta, liksom hans röst som påminner lite om Bob Dylans. Det blir hudlöst. Döden, alkoholen, fallna änglar och trasiga människor med kassar av inkassokrav passerar också revy under en timme och 15 minuters konsert. Även när han vid enstaka tillfällen sjunger i dur och om lycka finns hela tiden en fond av sorg och vemod. Ja, smärtan i sångerna går nästan att ta på, eller skära i. Men det finns också en galghumor, som i nysläppta singeln Midsommar. Den förbannade midsommaren.
Han har ett sätt försätta en i en känslogunga, genom att först sjunga textrader som hugger tag i hjärtat, sedan dra igång ett extatiskt instrumentalt parti som bryter ner allt resterande motstånd. Det är tyvärr lite svårt att höra alla orden, men man får lyssna på dem igen sedan.
Som sagt, missa inte Franska trion nästa gång du har chansen att se dem live.