Lite framtung.
Det är väl vad som kan problematiseras med Alaskas debut. Den är kanske lite väl tung där fram. Nästan så att den tippar över.
Och det är helt och hållet singlarnas fel. De var liksom lite för bra. "Bomberjacka" fälldes redan i maj – likt en antifascistisk stridsspets i hiphopformat, fast lite mer subtil än "Svarta duvor och vissna liljor". Alldeles lagom för att gå över rasisternas huvuden.
Alaska tog tillbaka nynazisternas paradplagg; Jimmie Åkesson kunde gott behålla sin Hugo Boss-kostym; och "Bomberjacka" detonerar lika plötsligt den här gången, i sin roll som öppningsspår.
Sedan kom "Saudi". Andra singeln. Inte fullt lika politisk, trots en terminologi som tydde på det ("Hon är min Che, hon är min Mao/Hon är min Ho Chi Minh och mitt kaos"), men ändå lika självklar. En sådan där låt som handlar om att åka bil, och som bara ingjuter en osläckbar törst efter att roadtrippa. Hela vägen till mellanöstern, typ, med andraspåret "Saudi" på repeat.
Efteråt spricker det dock en aning. Tyvärr.Uppbyggd kring en mediokert melodisk refräng, signerad Erik Nordström från Ansiktet, är tredje låten "En till" skivans klart svagaste. Temat är missbruk – och jag vet inte, det kan ju ligga verkliga upplevelser i inspirationshatten; men det hela låter ändå lite lätt högstadialt. Nordström sjunger om längtan efter "bara en sil, bara en till", men med en övertygelse som får mig att fundera på om han ens alkolholdebuterat.
Som tur är tar det sig dock igen. Mördar-Anders beats är pålitligt gungiga, på ett sådant sätt som får mig att vilja sitta kvar i bilen, även efter "Saudi". Bara köra runt, och känna mig betydligt mer gangsta än jag förtjänar. Texterna är dessutom fulla av genomtänkta teman och snygga fraseringar, som bara någon enstaka gång tangerar det sexistiska språkbruk som ibland tycks vara kutym inom genren. Och när de hamnar där, som då gästspelande Kalle Gracias funderar på att "…dränka sorgen i en pile of pussy", är det oftast rättfärdigat i sina kontext.
Gracias rader kommer för övrigt från vad som snabbt blivit mitt favoritspår – den souligt vardagsbetraktande "Tjuvlyssnat". Det är en låt som helt saknar singlarnas tyngd, men ändå fungerar till skivans fördel. Här visas nämligen på en mångsidighet som dels antyder att Johan (som i Movits-Johan) och Zacke (som i Zacke-Zacke) finner viss frihet i att arbeta under nytt artistnamn – och dels hintar om att eventuella ytterligare släpp under Alaska-epitetet kan komma att bli ännu mer intressanta.